Spårlöst försvunna Ulf Persson i Helsingborg 1992

2025-05-10 Alex

Det var en vanlig vårdag i april 1992 när 26-årige Ulf Persson försvann från Helsingborgs gatubild. Ett försvinnande som snart skulle utvecklas till ett av Helsingborgs mest gåtfulla fall. Trots omfattande polisinsatser, sökningar med likhundar och åtskilliga efterforskningar har Ulf aldrig återfunnits. Vad hände egentligen den där aprilnatten för över trettio år sedan?

En kväll som slutade i tystnad

Fredagen den 3 april 1992 var en vanlig vårkväll i Helsingborg. Utelivet pulserade som vanligt i den skånska hamnstaden. Ulf Persson, en 26-årig helsingborgare, var ute med vänner och avslutade kvällen på en efterfest. Det var här, i övergången mellan fest och natt, som Ulf Persson för sista gången sågs av människor som med säkerhet kunde identifiera honom.

Efter efterfesten tog Ulf en taxi. Han hade berättat för vännerna att han skulle åka till “Ladan”, ett populärt uteställe beläget vid Österleden i Helsingborg. Taxiresan blev sannolikt hans sista dokumenterade färd. Efter detta blir Ulfs försvinnande ett pussel med allt för många saknade bitar.

De som kände Ulf beskrev honom som en social och omtyckt person. En ung man som passade in i Helsingborgs nattliv, utan några uppenbara fiender eller problem som kunde föranleda ett plötsligt försvinnande. Ändå försvann han, som uppslukad av natten, och lämnade bara frågor och spekulationer efter sig.

Osäkra vittnesuppgifter

När försvinnandet uppdagades och polisutredningen drog igång började ett antal vittnesuppgifter komma in. Dessa skulle dock visa sig vara både motsägelsefulla och svåra att bekräfta.

En garderobiär på en restaurang i Helsingborg påstod att hon hade sett Ulf dagen efter hans försvinnande, alltså lördagen den 4 april. Hon menade att hon mindes honom tydligt eftersom hon hade hjälpt honom med hans jacka. Men när polisen försökte följa upp denna ledtråd visade den sig vara svår att bekräfta. Var kvinnan säker på identifieringen? Var det verkligen Ulf hon hade sett? Frågorna var många, och svaren få.

Ytterligare en observation rapporterades från en kvinna som trodde sig ha sett Ulf på en Sundsbuss två dagar efter försvinnandet, söndagen den 5 april. Kvinnan beskrev en man som liknade Ulf, men även denna observation förblev osäker. Det kan ha varit Ulf – eller bara någon som liknade honom. I båda fallen har dessa vittnesuppgifter skapat mer förvirring än klarhet.

Det är inte ovanligt vid försvinnanden att vittnen tror sig ha sett den saknade personen på olika platser. Människans förmåga att känna igen ansikten kan vara överraskande opålitlig, särskilt när det gäller personer vi bara sett i förbigående eller på bild. Detta fenomen komplicerade utredningen kring Ulf Perssons försvinnande avsevärt.

Polisens utredning tar form

När Ulf Perssons anhöriga anmälde honom försvunnen inledde polisen en utredning. Till en början behandlades fallet som ett vanligt försvinnande. Kanske hade Ulf valt att lämna staden frivilligt? Kanske hade han rest bort utan att meddela någon? Men när tiden gick utan livstecken från den försvunne 26-åringen började polisen överväga mörkare scenarier.

Polisens arbete blev inte enklare av att försvinnandet inträffade i april 1992 – en tid då Sverige befann sig i en ekonomisk kris. Resurserna var knappa, och tekniken var inte densamma som idag. Mobiltelefoner var ovanliga, övervakningskameror få, och DNA-teknik var fortfarande i sin linda när det gällde brottsutredningar.

Trots dessa begränsningar gjorde polisen i Helsingborg vad de kunde. De intervjuade vänner och bekanta, kartlade Ulfs sista kända rörelser och undersökte hans ekonomi för att se om det fanns spår av uttag eller transaktioner efter försvinnandet. Men Ulf verkade ha försvunnit utan att lämna några spår efter sig.

Carl Bildt var Sveriges statsminister vid tidpunkten för Ulfs försvinnande, och landet genomgick stora förändringar. Arbetslösheten steg kraftigt, och samhällsklimatet hårdnade. Men i den lokala polisens vardag var det ändå de enskilda fallen som upptog uppmärksamheten – och Ulf Perssons försvinnande var ett sådant fall som vägrade att lämna utredarnas tankar.

Mordtips och sökningar i Välaskogen

Ett genombrott i utredningen tycktes komma när polisen fick ett anonymt tips. Tipset hävdade att Ulf Persson hade blivit mördad och att hans kropp hade grävts ner i Välaskogen utanför Helsingborg. Detta var det första konkreta tipset som pekade mot att Ulf kunde ha fallit offer för ett brott.

Välaskogen, ett skogsområde i närheten av Helsingborg, blev nu fokus för polisens insatser. Man genomförde omfattande sökningar i området, till och med med specialtränade likhundar. Markområden genomsöktes metodiskt, och varje kvadratmeter av den utpekade skogsremsan granskades noggrant.

Men trots de omfattande sökinsatserna hittades ingenting. Inga spår av Ulf, inga tecken på att en kropp hade grävts ner i området. Tipset som verkade så lovande ledde ingenstans, och polisen stod återigen på ruta ett.

Det är värt att reflektera över hur sådana tips hanteras av polisen. Å ena sidan måste varje tips tas på allvar, särskilt när det gäller allvarliga brott som mord. Å andra sidan kan anonyma tips vara missvisande, felaktiga eller till och med avsiktligt vilseledande. Men polisen har inget annat val än att följa upp dem – något som kräver både tid och resurser, resurser som kanske kunde ha använts mer effektivt på andra spår.

Sökningarna i Välaskogen blev ett tidigt exempel på den frustration som senare skulle prägla hela utredningen – lovande ledtrådar som inte ledde någonstans, frågor utan svar, och en saknad person som förblev försvunnen.

Familjen i väntans tid

Bakom varje försvunnet-ärende finns anhöriga vars liv stannar upp. För Ulf Perssons familj inleddes en väntan som skulle komma att pågå i decennier. Den första tiden präglades sannolikt av intensiv aktivitet – kontakter med polisen, egna efterforskningar, spridning av information. Men när veckorna blev månader och månaderna blev år, förändrades situationen.

För anhöriga till försvunna personer är ovisshet ofta det svåraste att hantera. Utan bekräftelse på vad som hänt finns inget avslut, ingen möjlighet till den sorgeprocess som följer ett dödsfall. Istället infinner sig ett slags limbo där hoppet aldrig helt kan ges upp, men där ovissheten gnager och urholkar.

Det finns få uppgifter i offentliga källor om hur Ulf Perssons familj hanterade situationen, vilket är förståeligt. Många anhöriga till försvunna väljer att hålla sig borta från offentligheten. Deras sorg och väntan är privat, och de skyddar sig från mediernas och allmänhetens blickar. Andra väljer tvärtom att använda medial uppmärksamhet för att hålla fallet levande, i hopp om att någon ska träda fram med information.

Oavsett vilken väg Ulfs anhöriga valde är det tydligt att försvinnandet skapade ett tomrum som aldrig fyllts. Ett liv avbrutet, ett pussel utan sista biten, en berättelse utan slut.

En tid i förändring

För att förstå omständigheterna kring Ulf Perssons försvinnande kan det vara värt att titta närmare på hur Sverige såg ut på våren 1992. Landet befann sig i en ekonomisk kris, med stigande arbetslöshet och osäkerhet. I Helsingborg, som i många andra svenska städer, kunde man känna hur tiderna förändrades.

1992 var också ett år då Sverige fortfarande var relativt förskonat från den typ av våldsbrott som senare skulle bli mer vanliga. Försvinnanden av unga män som Ulf var ovanliga och väckte därför stor uppmärksamhet lokalt. Teorier om vad som kunde ha hänt florerade – olycka, självvald försvinnande, eller brott?

Den tekniska utvecklingen var en helt annan än idag. Utan övervakningskameror på varje gathörn, utan spårningsbara mobiltelefoner, och utan sociala medier där information kunde spridas blixtsnabbt, var polisens arbete betydligt mer beroende av traditionella metoder – vittnesuppgifter, dörrknackning och fysisk spaning.

Det var också en tid då gränserna mellan Sverige och omvärlden började öppnas på ett nytt sätt. Berlinmuren hade fallit bara några år tidigare, och Europa var i förändring. Människor rörde sig friare över gränser, vilket också innebar nya utmaningar för polisen när personer försvann. Kunde Ulf ha lämnat landet? Och i så fall – frivilligt eller under tvång?

I detta landskap av förändring försvann Ulf Persson, och i denna kontext försökte polisen och anhöriga förstå vad som hänt.

Liknande fall i regionen

Ulf Perssons försvinnande är inte det enda ouppklarade fallet i regionen från den här tiden. Skåne har sett flera försvinnanden under 1990-talet där personer aldrig återfunnits och fallen aldrig lösts.

Carl-Erik Björkegren försvann 1994, bara två år efter Ulf Persson. Jacob Tillman försvann 1998. I båda fallen fanns misstankar om brott, men utan avgörande bevis eller fynd kunde fallen aldrig lösas definitivt.

Är det en slump att flera personer försvann i samma region under samma årtionde? Finns det kopplingar mellan fallen? Detta är frågor som både polis och anhöriga sannolikt har ställt sig. Strukturella likheter mellan fallen kan ge ledtrådar, men kan också leda till vilseledande slutsatser.

I fallet Ulf Persson finns inget som direkt pekar på kopplingar till andra försvinnanden. Samtidigt är det svårt att undvika att se mönster, särskilt när det gäller ouppklarade fall där brott misstänks. För polisen utgör varje ouppklarat fall ett misslyckande, ett olöst pussel som fortsätter att uppta tankeutrymme även när utredningen formellt har avstannat.

Utredningen tappar fart

Efter de intensiva insatserna den första tiden – sökningar i Välaskogen, intervjuer med vittnen, kartläggning av Ulfs rörelser – började utredningen oundvikligen tappa fart. Utan nya ledtrådar, utan fynd, och med en växande hög av andra fall på skrivbordet, blev Ulf Perssons försvinnande så småningom ett “cold case”.

Polisutredningar fungerar ofta så – den initiala intensiteten kan inte upprätthållas i all oändlighet. Resurser måste omfördelas, nya brott kräver uppmärksamhet, och gamla fall hamnar längre ner på prioriteringslistan. Men det betyder inte att fallet glöms bort helt.

För utredare finns det fall som inte släpper taget, gåtor som fortsätter att gnaga. Ulf Perssons försvinnande kan mycket väl vara ett sådant fall. Kanske diskuteras det fortfarande i lunchrummet på polisstationen i Helsingborg, kanske lyfts det fram när nya tekniker blir tillgängliga. “Kommer du ihåg Persson-fallet? Kanske vi borde titta på det igen med den nya metoden?”

Men utan konkreta fynd förblir fallet olöst. Och för varje år som går blir det mindre sannolikt att nya ledtrådar dyker upp. Vittnen glömmer, minnen bleknar, och fysiska spår försvinner. Tiden är sällan på utredarens sida i ouppklarade fall.

Digital efterlysning i en ny tid

I maj 2014, tjugotvå år efter Ulf Perssons försvinnande, dök en digital efterlysning upp. En databas för försvunna personer i Sverige inkluderade nu Ulfs fall, med en kortfattad beskrivning av omständigheterna kring försvinnandet. I maj 2020 uppdaterades posten – en bild lades till.

Det är talande att det dröjde till 2014 innan Ulf Perssons fall fick en digital närvaro. Det säger något om hur mycket samhället har förändrats sedan han försvann 1992. Internet var då ett akademiskt verktyg, inte det alldagliga hjälpmedel det är idag. Sociala medier existerade inte, och möjligheten att sprida information snabbt och effektivt var begränsad.

Idag kan information om försvunna personer nå miljontals människor på bara några timmar. Tips kan strömma in från hela världen. Databaser kan korsrefereras, ansiktsigenkänningsprogram kan söka igenom enorma mängder bilder. Men för Ulf Persson kom dessa verktyg för sent.

Ändå finns värde i att fallet nu finns dokumenterat digitalt. Någon – kanske en gammal vän, kanske en slumpmässig person i Helsingborg – kan en dag snubbla över informationen och minnas något som tidigare verkade oviktigt men som i ett nytt ljus kan visa sig avgörande. Så länge fallet finns där ute finns också möjligheten, hur liten den än är, att nya ledtrådar dyker upp.

Teorier och spekulationer

I frånvaron av konkreta bevis har teorier och spekulationer kring Ulf Perssons försvinnande florerat. Vissa tror på den dystraste förklaringen – att tipset om mord var korrekt, men att kroppen aldrig hittades för att den begravdes någon annanstans än i Välaskogen. Andra håller fast vid hoppet om att Ulf valde att lämna sitt gamla liv bakom sig, kanske på grund av skulder, relationsproblem eller andra personliga kriser.

En teori som ibland dyker upp i samband med försvinnanden är att personen kan ha drabbats av plötslig minnesförlust, så kallad dissociativ fugue. Tillståndet är extremt ovanligt men har dokumenterats i medicinska journaler. Personer har “vaknat upp” i en annan stad, utan minne av vilka de är eller hur de hamnat där. Men som förklaring till långvariga försvinnanden är detta högst osannolikt.

Mer trolig är tyvärr teorin om att Ulf blev offer för ett brott. Tipset om mord, även om det inte ledde till några fynd, kan ha innehållit ett korn av sanning. Ulfs försvinnande skedde på natten, efter en fest, i en situation där han kan ha varit sårbar. Kanske träffade han fel person, hamnade i fel situation, eller blev vittne till något han inte borde ha sett.

Men utan konkreta bevis förblir även detta spekulationer. Och för anhöriga kan sådana spekulationer vara plågsamma – särskilt när de sprids och förstoras utan hänsyn till den smärta de kan orsaka.

Arkiverat men inte glömt

När ett fall förblir olöst under lång tid hamnar det så småningom i polisens arkiv. Men “arkiverat” betyder inte “glömt”. Ibland tar polisen fram gamla fall för ny granskning, särskilt när ny teknologi eller nya metoder blir tillgängliga.

För Ulf Perssons fall finns fortfarande möjligheter. DNA-tekniken har utvecklats enormt sedan 1992. Om fysiska spår säkrades i samband med försvinnandet, kan dessa potentiellt analyseras på nytt med moderna metoder. Digitala verktyg för ansiktsigenkänning kan jämföra Ulfs bild med databaser av oidentifierade personer.

Men samtidigt minskar chanserna för att få klarhet med tiden. Tre decennier har gått sedan Ulf försvann. Vittnen åldras eller går bort, minnen bleknar, fysiska platser förändras. Välaskogen ser inte likadan ut idag som 1992. “Ladan” kanske inte ens finns kvar. Och allt för många av de människor som såg Ulf den där aprilkvällen har kanske glömt detaljer som en gång skulle ha kunnat vara avgörande.

Spår i arkiven

I ett försök att förstå mer om Ulf Perssons försvinnande kan man vända sig till arkiven – tidningsartiklar, polisrapporter, offentliga handlingar. Men här stöter man på ytterligare ett problem: fallet tycks inte ha fått den mediala uppmärksamhet som man kanske kunde förvänta sig.

En sökning i nyhetsarkiv från 1992 ger få träffar relaterade till Ulf Persson. Detta kan bero på flera faktorer – kanske betraktades försvinnandet inledningsvis som en rutinmässig polissak, kanske fanns det andra nyheter som dominerade. Sverige var 1992 mitt i en ekonomisk kris, och internationellt pågick konflikten på Balkan. I sådana tider kan ett försvinnande i Helsingborg ha hamnat i skymundan.

Ändå är bristen på medierapportering anmärkningsvärd, särskilt med tanke på fallets mystiska natur. Det kan också ha bidragit till svårigheterna att lösa fallet – utan den uppmärksamhet som medier kan generera kommer färre tips in, färre människor reflekterar över vad de kan ha sett eller hört.

I modernare arkiv, som databasen för försvunna personer där Ulf finns listad sedan 2014, är informationen knapphändig men faktisk. Hans namn, åldern när han försvann, datum och plats. En enkel bild lades till 2020. Men mer personliga detaljer – vem han var, vad han gjorde, vad han drömde om – saknas. Det är som om personen Ulf Persson gradvis har bleknat bort, och kvar finns bara ett fall, ett namn i en databas.

Databasen för försvunna

Den 13 maj 2014 lades Ulf Perssons information upp på en webbplats dedikerad till försvunna personer i Sverige. Den korta texten berättar om hans försvinnande den 3 april 1992, om taxiresan till “Ladan”, om de osäkra vittnesmålen från garderobiären och kvinnan på bussen. Den nämner tipset om mord och sökandet i Välaskogen.

Sex år senare, den 25 maj 2020, uppdaterades inlägget. En bild lades till – ett ansikte att koppla till namnet. Ett ansikte som 1992 var 26 år gammalt men som nu, om Ulf fortfarande lever, skulle vara ett medelålders ansikte märkt av tidens gång.

Databasen för försvunna personer är ett viktigt verktyg i modern tid. Den samlar information om människor som försvunnit under olika omständigheter och från olika tidsperioder. Men den är också ett vittnesmål om hur människor kan falla mellan stolarna, hur liv kan avbrytas utan förklaring, och hur anhöriga kan lämnas utan svar i årtionden.

För Ulf Perssons fall utgör databasen kanske den sista länken till allmänhetens medvetande. Så länge hans information finns där finns också möjligheten, hur liten den än är, att något nytt kommer fram.

Ett fall bland många

Ulf Perssons försvinnande är inte unikt. Varje år försvinner människor i Sverige och runt om i världen. Många återfinns inom några dagar eller veckor. Andra förblir försvunna i månader, år, eller för alltid.

I Sverige registreras tusentals försvinnanden varje år. De flesta löser sig snabbt – en tonåring som rymt hemifrån återvänder, en dement äldre person som vandrat iväg hittas av allmänheten. Men en liten andel förblir olösta, och varje sådant fall representerar en personlig tragedi för de anhöriga.

Ulf Perssons försvinnande tillhör denna kategori – fall där frågorna är många och svaren få. Fall där polisen, trots sina ansträngningar, inte kunnat ge de anhöriga det avslut de så desperat behöver. Fall som med tiden riskerar att falla i glömska, att reduceras till en statistik, en post i en databas.

Men bakom varje sådant fall finns en människa med drömmar, relationer och planer. Ulf Persson var 26 år när han försvann – en ung man med större delen av sitt liv framför sig. Vad han skulle ha blivit, vad han skulle ha upplevt, vem han skulle ha älskat – allt detta försvann tillsammans med honom den där aprilnatten 1992.

Oavslutade kapitel

Historien om Ulf Perssons försvinnande är ett oavslutat kapitel i Helsingborgs historia. Ett mysterium som varken polisen eller anhöriga har kunnat lösa. Ett fall som förblir öppet, om än inte aktivt utrett.

För den som studerar fallet idag, mer än tre decennier senare, är bristen på information slående. Det finns så mycket vi inte vet – inte bara om vad som hände Ulf utan också om vem han var. Vilka var hans intressen? Vad arbetade han med? Vilka drömmar hade han? Hade han konflikter med någon? Var han involverad i något som kan ha lett till hans försvinnande?

Dessa frågor förblir obesvarade, åtminstone i offentliga källor. Och kanske är det så det ska vara – kanske finns det detaljer som är för personliga, för smärtsamma för att dela med allmänheten. Men samtidigt innebär denna brist på information att Ulf Persson som person riskerar att försvinna ur det kollektiva minnet, att reduceras till ett mysterium snarare än en människa.

För de som kände honom är situationen naturligtvis en helt annan. För dem var – och är – Ulf en son, en bror, en vän, en arbetskamrat. En människa av kött och blod, inte bara ett namn i en databas över försvunna personer. Och det är kanske för deras skull som det är viktigt att hålla minnet av Ulf vid liv, att fortsätta ställa frågor, att inte låta hans försvinnande falla i glömska.

Ett olöst mysterium

I slutändan förblir Ulf Perssons försvinnande ett olöst mysterium. Trots polisens ansträngningar, trots tipset om mord och sökningarna i Välaskogen, trots de osäkra vittnesmålen och åren av väntan – vi vet fortfarande inte vad som hände den 26-årige helsingborgaren den där aprilnatten 1992.

Kanske kommer vi aldrig att få veta. Kanske är detta ett av de många fall som förblir olösta, ett pussel där för många bitar saknas för att bilden ska bli tydlig. Men så länge minnet av Ulf lever, så länge hans namn finns i databasen över försvunna personer, och så länge frågor ställs om hans öde, finns också möjligheten att sanningen en dag kommer fram.

För Ulf Perssons anhöriga, för polisen som arbetade med fallet, och för alla som någon gång undrat över vad som hände – hoppet får aldrig helt ge vika för resignation. Oavsett hur lång tid som gått, oavsett hur liten chansen är, finns alltid möjligheten att någon träder fram med information, att något nytt spår dyker upp, att moderna tekniker och metoder kan kasta nytt ljus över ett gammalt fall.

Så även om Ulf Perssons försvinnande idag är ett avlägset eko från en annan tid, en kväll för tre decennier sedan när en ung man klev in i en taxi och sedan försvann spårlöst, är det samtidigt ett fall som fortsätter att beröra och engagera. Ett mysterium som väntar på sin lösning.