Försvunna turnéledaren Lelle Hildebrand i Sölvesborg 1999

2025-05-23 Alex

Det var en vanlig januarikväll 1999 när Lennart “Lelle” Hildebrand försvann från en rockklubben i Sölvesborg. En kväll som började som vilken annan som helst i musikbranschen – med konsertförberedelser, teknisk utrustning och ljudcheckar. Men när kvällen var slut fanns turnéledaren inte längre kvar.

Tjugofem år senare är hans försvinnande fortfarande ett av Sveriges mest omtalade kalla fall. Trots omfattande utredningar, moderna sökmetoder och internationellt samarbete finns inga svar. Bara frågor som ekar genom åren.

Den sista kvällen

Den 25 januari 1999 befann sig Lelle Hildebrand på rockklubben Kartago i Sölvesborg. Han var där i sin roll som turnéledare för det svenska hårdrocksband Hammerfall, som hade konsert den kvällen. Vid 37 års ålder var han van vid musikbranschens krav och tempo – turnéer, klubbar och sent arbete hörde till vardagen.

Någon gång mellan klockan 21:30 och 22:00 lämnade han klubben. Enligt bandets trumtekniker sa Lelle att han skulle gå ut i bara en kvart för att sköta ett ärende. Det var de sista orden som någon hörde från honom.

Vad som hände sedan bygger på vittnesuppgifter och rekonstruktioner. Hildebrand sågs utanför klubben tillsammans med en 22-årig rockmanager som var skyldig honom pengar. Vittnen uppgav att de båda åkte iväg tillsammans i en bil. Men dit Lelle trodde sig ska vara tillbaka inom femton minuter kom han aldrig.

Mannen bakom mysteriet

Lelle Hildebrand var malmöbo, familjefar till två små söner och en etablerad profil inom musikbranschen. Som turnéledare och rockmanager jobbade han nära artisterna, ansvarade för praktiska detaljer och såg till att allt flöt på. Det var ett yrke som krävde både organisationsförmåga och social kompetens – något han enligt kollegor och familj hade.

Han representerade kanske en viss typ av musikbranschens människor från den tiden. De som jobbade hårt, ofta sent, och som rörde sig i en värld där affärer och vänskap ibland gick in i varandra. En värld där handskakningar kunde betyda mer än kontrakt, men där pengar ändå alltid var en faktor att räkna med.

Vad som verkligen hände

Den 22-årige rockmanagern som sist sågs tillsammans med Hildebrand blev snabbt huvudmisstänkt. Hans version av händelserna var att de åkt en sväng för att få prata ostört, men att han släppt av Lelle vid klubben efter drygt femton minuter. Problemet var bara att ingen såg Hildebrand kliva ur bilen.

Det finns också det faktum att ungefär samtidigt som försvinnandet hörde en kvinna vad som lät som ett skott från hamnområdet. Kanske är det en slump. Kanske inte.

När rockmanagern senare körde hem till sin hemstad gjorde han en omväg via området runt sjön Immeln i nordöstra Skåne. Enligt egen utsago stannade han där för att sova några timmar i bilen, trots att han bara var tio minuter hemifrån. Det är svårt att inte reflektera över varför man skulle välja att sova i en bil så nära hemmet, särskilt en januarinatt.

Men misstankar är inte bevis. Och bevis var något som saknades.

En vändning som förändrade allt

I september 1999, bara månader efter Hildebrands försvinnande, skedde något som kastade nytt ljus över fallet. Samma 22-årige man sköt ihjäl tre personer utanför Klippan i vad som beskrevs som ett kallblodigt trippelmord. I januari 2001 dömdes han till livstids fängelse.

Plötsligt fanns det en dokumenterad våldskapacitet hos huvudmisstänkte i Lelle-fallet. Polisen försökte under hans fängelsetid att få honom att erkänna mordet på Hildebrand, men lyckades aldrig. Den 9 juni 2001 friades han från alla misstankar om mordet på Hildebrand när förundersökningen lades ned på grund av bristande bevisning.

Det är en av de här sakerna som gör kalla fall så frustrerande. Man kan ha en stark misstanke, kanske till och med vara rätt säker, men utan juridiskt hållbara bevis stannar allt där.

Spåren som inte ledde någonstans

Den 5 februari 1999, drygt en vecka efter försvinnandet, hittades Lelle Hildebrands väska fastfrusen i isen vid sjön Immelns södra strand. I väskan fanns hans dator och 74 000 kronor – en betydande summa pengar som få skulle lämna kvar om man planerade att försvinna frivilligt. Fyndplatsen låg i närheten av den misstänkte rockmanagerns föräldrahem, vilket förstås inte gjorde saken mindre intressant för utredarna.

Arton år senare, i juli 2017, hittade två svampplockare ett mänskligt skelett på Ivön utanför Kristianstad. För familjen Hildebrand måste det ha varit både hopp och mardröm samtidigt – äntligen kanske svar, men också konfrontationen med det man mest av allt fruktat. Efter rättsmedicinsk undersökning visade det sig dock att det inte handlade om Lelle.

Såna här falskt hopp har familjen fått leva med i över två decennier. Varje fynd, varje ledtråd, varje gång telefonen ringer från polisen.

Familjens långa kamp

Under 22 år kämpade Lelle Hildebrands familj för att få svar. I februari 2018 utlyste hans syskon en belöning på 350 000 kronor till den som kunde lämna avgörande information. Det var ett desperat försök att locka fram någon som kanske visste något men av olika anledningar inte velat prata tidigare.

“För första gången på nästan tjugo år tror jag att det ska kunna lösas”, sa brodern Guido Hildebrand då. Det fanns ett förnyat hopp, kanske på grund av att polisens kalla fall-grupp hade återupptagit utredningen med nya metoder och tekniker.

Men hoppet skulle visa sig vara kortvarigt. Syskon meddelade i slutet av 2021 att de tar bort belöningen, då de menade att det inte finns några förhoppningar kvar.

När tekniken möter begränsningarna

Polisens kalla fall-grupp genomförde omfattande sökoperationer efter att utredningen återupptagits 2017. Dykningar gjordes i flera vattendrag, bland annat i Ivösjön och Jedenryds stenbrott utanför Kristianstad. Man tog hjälp av dansk polis med specialsökhundar och svensk försvarsmakt för att söka i svårtillgänglig terräng.

I maj 2019 gjorde polisen fynd i Jedenryds stenbrott som initialt kunde ha koppling till Hildebrands försvinnande. Bo Lundqvist, chef för polisens kalla fall-grupp, var försiktigt optimistisk och uppgav att “det har anträffats saker som gett oss anledningen att titta vidare på om detta har relevans till mordet och försvinnandet av Lelle Hildebrand”.

Men även dessa fynd ledde till ingenting. De hade ingen koppling till fallet.

Man planerade till och med att ta hjälp av forskare vid Lunds universitet för att analysera vattenprover och se om man kunde hitta mänsklig förekomst i vattnet med hjälp av teknik som normalt används för att kartlägga marint liv. Det är fascinerande hur långt modern teknik kan sträcka sig, men den kräver fortfarande att man letar på rätt ställe.

När polisen ger upp

I november 2021 meddelade polisen att man slutade med aktivt sökande efter Lelle Hildebrand. “Det är den samlade bedömningen vi gör av var utredningsläget står någonstans”, förklarade Bo Lundqvist från kalla fall-gruppen. Polisen fortsätter visserligen med visst uppföljande arbete, men detaljerna avslöjas inte.

För familjen blev det slutgiltiga beskedet. I november 2021 beslutade de att dra tillbaka belöningen och skrev ett emotionellt öppet brev: “Nu har vi inga förhoppningar kvar.”

I brevet riktade de också ord direkt till den skyldige: “Du tog vår brors liv. Du tog pappan ifrån två små pojkar och söndrade deras familj. Du tog ifrån vår mamma hennes yngste son och lät henne hoppas under alla dessa år att hon en dag skulle få veta sanningen.”

Det är ord som bär på 22 års frustration, sorg och ilska. Ord från människor som fått leva med ovisshet dag efter dag, år efter år.

Medialt intresse och samhälleligt eko

Fallet Lelle Hildebrand har genom åren fått betydande medial uppmärksamhet. Det har blivit en del av den svenska kriminalhistorien, ett av de fall som folk känner till även utan att ha följt det i detalj. I april 2023 släpptes en dokumentär som tog upp fallet, vilket beskrevs som “känslosamt” av producenten.

Det finns något med olösta mysterier som fascinerar oss. Kanske är det att de representerar det vi inte kan kontrollera, det som rättssamhället inte kan leverera. Eller kanske är det helt enkelt att vi behöver avslut för att kunna gå vidare, både individuellt och kollektivt.

Reflektion över det olösta

Tjugofem år efter den där januarikvällen på Kartago vet vi fortfarande inte vad som hände med Lelle Hildebrand. Vi har teorier, starka misstankar och en hel del omständigheter som pekar i en viss riktning. Men vi har inga juridiskt hållbara bevis.

Det är frustrerande på flera nivåer. För familjen som aldrig fick sina svar. För polisen som trots alla resurser och modern teknik inte kunde lösa fallet. För rättssamhället som måste erkänna sina begränsningar.

Samtidigt illustrerar fallet något viktigt om skillnaden mellan att “veta” och att kunna bevisa. Många människor som följt fallet har säkert en ganska klar uppfattning om vad som troligen hände. Men “troligen” räcker inte i en rättssal.

Det tomma utrymmet

För Lelle Hildebrands familj och vänner har hans försvinnande lämnat ett tomrum som aldrig kunnat fyllas. Hans två söner, som var små när han försvann, har växt upp utan sin pappa och utan svar på varför han inte kom hem den där kvällen.

Det är lätt att fokusera på mysteriet, på utredningen och på alla teorier. Men bakom allt det finns människor som fortsatt att leva sina liv med en frånvaro som påverkar varje dag. Som firat födelsedagar och jular och viktiga händelser utan en person som skulle ha varit där.

I slutändan handlar det kanske inte bara om att lösa ett brott eller hitta en förövare. Det handlar om att ge människor möjlighet att sörja på riktigt, att få avslut och att kunna gå vidare. Något som familjen Hildebrand aldrig fått chansen till.

Ny DNA-teknik ger nytt hopp

I slutet av januari 2024 meddelade polisen att en ny, avancerad DNA-teknik nu testas i utredningen av Lelle Hildebrands försvinnande. Metoden används redan i andra polisutredningar och har förmågan att från ett enda nagelskrap separera upp till fyra olika DNA‑profiler. Bo Lundqvist, chef för polisens kalla fall-grupp i Malmö, betonar att tekniken i det aktuella fallet kan bli en avgörande pusselbit.

Arvet efter en olöst tragedi

Idag, 25 år senare, är fallet Lelle Hildebrand fortfarande olöst. Det representerar både polisarbetets möjligheter och begränsningar, rättssamhällets styrka och svaghet. Det visar hur modern teknik kan ta oss längre än någonsin tidigare, men också hur den inte alltid räcker till.

För musikbranschen blev Lelle Hildebrands försvinnande en påminnelse om sårbarheten i en värld där man ofta jobbar sent, rör sig mellan olika platser och träffar många olika människor. En värld där handskakningar och tillit fortfarande betyder mycket, men där risker också kan finnas dolda under ytan.

Kanske är det så att vissa mysterier aldrig kommer att lösas. Att vissa frågor aldrig får sina svar. Men det betyder inte att kampen för sanningen är förgäves. Den betyder något för de som drabbats, för rättssamhället och för oss alla som tror på att ansvar ska kunna utkrävas.

Den kvällen på Kartago i januari 1999 sa Lelle Hildebrand att han skulle vara tillbaka inom en kvart. Det blev den längsta kvarten i svensk kriminalhistoria – en som fortfarande pågår.