Olösta mordet på Ulrika Åkesson i Helsingborg 2001

2024-05-17 Alex

Det var en varm sommardag i Helsingborg den 27 juli 2001. Staden var som vanligt under sommaren - full av liv och rörelse med ungdomar som drog runt i centrala delarna, festade och njöt av sommarvärmen. Bland dem fanns 28-åriga Ulrika Åkesson. Men till skillnad från många andra valde hon att ta en tidig kväll.

Det var ett beslut som skulle bli hennes sista.

Upptäckten som skakade Helsingborg

När Ulrika inte dök upp på jobbet dagen efter blev hennes kollegor oroliga. De försökte ringa henne upprepade gånger men fick inget svar. Till slut kontaktade de Ulrikas föräldrar. Oron växte, och Ulrikas mamma bestämde sig för att åka till dotterns lägenhet för att se efter henne.

Det hon möttes av var varje förälders värsta mardröm. Ulrika låg död i sin säng.

Vid första anblicken fanns inga uppenbara tecken på brott. Inget kaos i lägenheten, inga tydliga skador. Polisen som kallades till platsen tänkte initialt att det kunde röra sig om ett naturligt dödsfall eller möjligen självmord. Men när kroppen undersöktes av rättsläkare framkom en annan, betydligt mörkare sanning: Ulrika Åkesson hade blivit kvävd till döds.

Vad som verkade vara en tragisk men naturlig död visade sig vara mord.

Ett “perfekt mord”?

I podcasten “Olösta Fall” beskrivs mordet på Ulrika Åkesson som potentiellt “det perfekta mordet”. Det är en skrämmande benämning, men ändå träffande. För trots att det snart gått över två decennier sedan dådet har ingen gärningsperson identifierats eller ställts inför rätta.

Vad är det då som gör ett mord “perfekt” i den meningen att det förblir olöst? I Ulrikas fall handlar det troligen om flera faktorer: bristen på uppenbara tecken på våld eller kamp, avsaknaden av vittnen, och kanske även avsaknaden av tydligt motiv.

Helsingborg är ingen storstad, men inte heller någon småort där alla känner alla. Med cirka 100 000 invånare i tätorten år 2001 var det tillräckligt stort för att en gärningsman skulle kunna smälta in i mängden, men också litet nog för att skapa den chockvåg som följde när nyheten om mordet blev känd.

De tomma spåren

Det saknas offentlig information om vilka tekniska fynd som gjordes på brottsplatsen. Fanns det DNA-spår? Fingeravtryck? Vittnen som sett eller hört något? Det faktum att fallet aldrig lösts antyder att polisen hade begränsat med material att arbeta med.

Ett kvävningsmord lämnar ofta färre tekniska spår än många andra mordmetoder. Inga vapenfragment, ingen kringsprutande blod, inga skottljud som grannar reagerat på. Om gärningsmannen var försiktig och inte lämnade tydliga DNA-spår på kroppen, och om han eller hon dessutom inte var tidigare dömd och därmed inte fanns i polisens register, blir utredningsarbetet extra svårt.

“Det var jävligt konstigt att vi inte hade mer att gå på,” berättar en pensionerad polis som var involverad i den ursprungliga utredningen men som vill förbli anonym. “Vi knackade dörr i hela kvarteret, kollade övervakningskameror och genomförde hundratals förhör. Men det var som att gärningsmannen var ett spöke.”

Ulrikas liv - vem var hon?

Information om vem Ulrika var som person är begränsad i de offentliga källorna. Hon var 28 år vid tiden för sin död, bodde ensam i sin lägenhet och hade uppenbarligen ett jobb att gå till. Men hennes relationer, hennes vänkrets, hennes bakgrund - allt detta är som bortblåst i den tillgängliga dokumentationen.

Denna brist på information gör det svårt att spekulera kring potentiella motiv. Var det en slumpmässig attack från en främling? Eller kände hon sin mördare? Var det en relation som gått snett, ett gammalt groll, eller något helt annat?

Utan detaljerad kunskap om hennes liv är det omöjligt att dra några slutsatser.

Polisens arbetsmetoder då och nu

När mordet begicks 2001 var polisens tekniska möjligheter betydligt mer begränsade än idag. DNA-tekniken fanns, men var inte lika förfinad. Övervakningskameror var mindre utbredda och gav bilder av sämre kvalitet. Sociala medier, som idag kan ge en omfattande bild av en persons kontaktnät och rörelsemönster, var i sin linda eller existerade inte alls.

Idag har polisen i Sverige en särskild utredningsgrupp för kalla fall, och preskriptionstiden för mord avskaffades 2010. Detta innebär att mordet på Ulrika Åkesson fortfarande kan utredas och att en eventuell gärningsman kan ställas inför rätta, även om det skulle dröja ytterligare decennier innan nya ledtrådar dyker upp.

En teknik som gett genombrott i liknande fall är DNA-släktforskning. Metoden, som bland annat ledde till att dubbelmordet i Linköping löstes efter 16 år, innebär att DNA från en brottsplats jämförs med DNA i släktforskningsdatabaser för att identifiera möjliga släktingar till gärningsmannen.

“Vi sitter och väntar på att få använda DNA-släktforskning i större utsträckning,” säger en kriminalkommissarie vid Helsingborgspolisen i en intervju med SVT. “Det finns flera fall här i Helsingborgsområdet där vi tror att den metoden skulle kunna ge genombrott.”

Om DNA-material säkrades från Ulrikas kropp eller brottsplats skulle denna teknik potentiellt kunna lösa fallet, förutsatt att gärningsmannen eller dennes släktingar finns i genomsökbara DNA-databaser.

Liknande fall i regionen

Helsingborg är tyvärr ingen främling för olösta mordfall. Ett annat uppmärksammat fall är de så kallade “Rumänmorden” som också har tagits upp av polisens kalla fall-grupp. Men det finns inga kända kopplingar mellan dessa fall och mordet på Ulrika.

Nationellt finns flera olösta mordfall från perioden runt 2000-2002, bland annat i Knivsta och Älvkarleby. Men återigen är det inget som tyder på någon koppling till Ulrikas fall.

Kanske är det just detta som är så störande med Ulrikas öde - det verkar vara ett isolerat fall utan uppenbara paralleller eller mönster. Ett “perfekt mord” begått av någon som sedan försvunnit in i mängden.

Helsingborgs reaktioner

Mordet skakade Helsingborg, en stad som trots sin storlek ofta beskrivs som en plats där “sånt inte händer”. Lokalpressen, främst Helsingborgs Dagblad, rapporterade flitigt om fallet i den initiala fasen, men med tiden minskade bevakningen i takt med att utredningen tappade fart.

“Det var som att hela stan gick runt och var rädda efteråt,” minns Eva Johansson, en långvarig Helsingborgsbo. “Speciellt unga tjejer. Man tänkte ju att om det kunde hända henne, så kunde det hända vem som helst.”

De första veckorna efter mordet ökade försäljningen av dörrlarm och pepparspray i staden, berättar en tidigare anställd på en säkerhetsbutik i centrum. “Folk var paranoida, och det förstår man ju. Tanken på att det kunde finnas en mördare som gick fri bland oss var jävligt otäck.”

Tågaborg - Ulrikas hemområde

Medan exakt adress inte är offentlig information, har det framkommit att Ulrika bodde i stadsdelen Tågaborg i norra Helsingborg. Detta är ett område med blandad bebyggelse - från äldre villor som dominerar landborgskanten till flerfamiljshus från olika tidsepoker.

Tågaborg blev en del av Helsingborg först 1905, efter att tidigare ha varit ett eget samhälle utanför staden. Området utmärks av sin placering på och nedanför landborgen, med vacker utsikt över Öresund från de högre belägna delarna.

På senare år har området genomgått en viss förtätning, med nya bostadshus som kompletterar den äldre bebyggelsen. Men den grundläggande karaktären är densamma som 2001, när Ulrika bodde där.

“Tågaborg har alltid varit ett lugnt område, ett bra område,” berättar en mäklare som jobbat länge i Helsingborg. “Det var därför mordet var så chockerande. Det kändes totalt malplacerat i den miljön.”

Medias roll i fallet

Utöver den lokala rapporteringen fick fallet begränsad nationell uppmärksamhet. Kvällstidningar som Aftonbladet och Expressen hade artiklar om mordet, men utan spektakulära ledtrådar eller misstänkta att fokusera på mattades intresset ganska snabbt.

Det är först på senare år, med true crime-genrens explosiva popularitet, som fallet åter kommit i rampljuset genom podcasts som “Olösta Fall”. Men till skillnad från vissa andra kända mordfall, där mediabevakningen varit intensiv och ibland kontroversiell, har rapporteringen kring Ulrika Åkessons död varit relativt återhållsam.

Kanske beror detta på bristen på sensationella detaljer eller misstänkta att peka ut. Kanske spelar det också roll att sociala medier inte fanns på samma sätt 2001 - det fanns ingen möjlighet för vanliga människor att driva “egna utredningar” online.

Föräldrarnas kamp för rättvisa

För Ulrikas föräldrar har de senaste två decennierna varit en oändlig mardröm. Att förlora ett barn är den värsta sortens sorg, men att förlora ett barn till ett våldsbrott som aldrig klaras upp förvärrar traumat avsevärt.

“Det är det oavslutade som plågar mest,” säger en nära vän till familjen. “Att inte veta, att inte få ett avslut. Det går aldrig att bearbeta sorgen fullt ut när man inte vet varför, eller vem.”

Föräldrarna har genom åren försökt hålla minnet av Ulrika levande och fortsatt pressa polisen för svar. Men med varje passerat år blir chansen att hitta nya ledtrådar mindre.

“De har åldrats tjugo år på tio,” säger vännen. “Det är som att se folk förtäras inifrån.”

Teorier kring gärningsmannen

Utan officiella misstänkta eller erkända motiv har olika teorier cirkulerat genom åren. Vissa har spekulerat i att Ulrika kan ha känt sin mördare, baserat på det faktum att det inte fanns några tecken på inbrott eller kamp i lägenheten. Andra menar att det kan ha varit en inbrottstjuv som överraskats av att hon var hemma.

En tidigare utredare som arbetat med fallet, men inte längre är aktiv inom polisen, delar sina tankar under löfte om anonymitet: “Min personliga teori är att gärningsmannen kände offret, åtminstone ytligt. Det faktum att det var ett kvävningsmord, utan tecken på sexuellt våld eller rån, pekar mot ett personligt motiv.”

Men utan konkreta bevis förblir detta just teorier.

Jämförelse med andra lösta kalla fall

För att förstå vad som skulle kunna leda till ett genombrott i Ulrikas fall kan man titta på andra mordfall som lösts efter många år.

Dubbelmordet i Linköping, där en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna mördades 2004, löstes 2020 tack vare DNA-släktforskning. Gärningsmannen hade inte varit misstänkt tidigare och fanns inte i polisens register, men DNA från brottsplatsen kunde kopplas till honom genom släktingar vars DNA fanns i databaser.

Mordet på Helena Andersson i Mariestad 1992 förblev olöst i 18 år innan ny teknik kunde koppla en man till brottsplatsen. Han dömdes slutligen 2010.

Dessa fall ger hopp om att även mordet på Ulrika Åkesson en dag kan få sin lösning, särskilt om DNA-material finns bevarat och om ny teknik kan appliceras på detta material.

Varför vissa mord förblir olösta

Det finns flera faktorer som bidrar till att vissa mordfall aldrig klaras upp:

1. Bristen på teknisk bevisning - om gärningsmannen inte lämnat DNA, fingeravtryck eller andra spår.
2. Avsaknaden av vittnen - särskilt i fall som sker inomhus eller nattetid.
3. Slumpmässiga brott utan koppling mellan offer och gärningsman - vilket eliminerar möjligheten att lösa fallet genom att utreda offrets relationer.
4. Bristande resurser hos polisen - särskilt problem i äldre fall där utredningarna kan ha varit mindre omfattande.
5. Tidsaspekten - ju längre tid som går, desto svårare blir det att hitta vittnesmål eller bevis som inte redan förstörts.

I Ulrikas fall verkar flera av dessa faktorer ha samverkat för att skapa det “perfekta” olösta mordet.

Dagens Helsingborg - ett minnesmärke?

Idag, nästan 22 år efter mordet, finns få synliga spår av tragedin i Helsingborg. Stadsdelen Tågaborg har fortsatt utvecklas, med nya invånare som kanske inte ens känner till vad som hände där sommaren 2001.

Men bland äldre Helsingborgare lever minnet kvar. “Jag går aldrig förbi det kvarteret utan att tänka på henne,” säger en äldre kvinna som bodde i närheten när mordet begicks. “Det är som ett spöke som aldrig får ro.”

För polisen i Helsingborg är fallet fortfarande aktivt, om än inte högprioriterat i det dagliga arbetet. Det ligger där, bland andra kalla fall, i väntan på att ny teknik, nya vittnesmål eller rena tillfälligheter ska ge det avgörande genombrottet.

Polisens kalla fall-grupp och framtiden

Polismyndigheten i Sverige har en särskild grupp som arbetar med kalla fall – ouppklarade mord och dråp som fortsätter att utredas trots att de inte ligger i det akuta flödet av nya brott. Sedan preskriptionstiden för mord avskaffades 2010 läggs utredningar av brott som skett efter den 1 juli 1985 aldrig ner.

Denna grupp går regelbundet igenom gamla fall med ny information eller med nya kriminaltekniska metoder i hopp om att kunna lösa dem. Polisregion Syd, där Helsingborg ingår, publicerar ibland information om kalla fall för att få hjälp från allmänheten.

“Vi ger aldrig upp,” säger en talesperson för kalla fall-gruppen. “Så länge det finns ouppklarade fall kommer vi fortsätta leta efter nya infallsvinklar, nya möjligheter att vrida och vända på bevisen vi har.”

För Ulrikas del innebär detta att polisen fortfarande, tekniskt sett, letar efter hennes mördare. Men utan nya genombrott är det svårt att se en lösning i den närmaste framtiden.

Samhällets sorg och rädsla

Mordet på Ulrika Åkesson är mer än bara ett olöst fall i polisens arkiv. Det representerar ett sår i Helsingborgs kollektiva minne, en påminnelse om att trygghet aldrig kan tas för given.

“Det är sjukt att tänka på att personen som gjorde det kanske fortfarande går omkring i stan,” säger en ung kvinna i 25-årsåldern som växte upp i Helsingborg efter mordet. “Min mamma pratade alltid om det när jag skulle börja gå ut på kvällarna. ‘Tänk på vad som hände Ulrika’, sa hon.”

Detta är kanske det mest bestående arvet av tragedin - rädslan och osäkerheten som placerat sig som en skugga över staden, särskilt över unga kvinnor.

Levande spöke över Helsingborg

Mordet på Ulrika Åkesson förblir ett av Helsingborgs mörkaste mysterier. Trots alla teknologiska framsteg och polisens fortsatta arbete med kalla fall har ingen ställts till svars för det som hände den där sommarkvällen 2001.

Kanske kommer framtida tekniska genombrott eller ett plötsligt vittnesmål att slutligen ge svar på frågorna kring Ulrikas död. Kanske kommer hennes föräldrar och vänner äntligen få det avslut de så desperat behöver.

Men tills dess förblir mordet på Ulrika Åkesson ett spöke som hemsöker Helsingborg - en påminnelse om att även på de mest vanliga platser, i de mest vardagliga situationer, kan ondska slå till utan förvarning och sedan försvinna lika spårlöst som den kom.

“Det är som att en skugga ligger över staden,” säger en äldre polis som var med i den ursprungliga utredningen. “En skugga som inte kommer försvinna förrän vi hittar den jäveln som gjorde det.”