Mordet på Eva Söderström 1987 i Kramfors

2025-09-05 Martin

Den 26 september 1987 förändrades livet för en familj i Kramfors för alltid. Eva Söderström, 27 år gammal och arbetande som syokonsulent i Sundsvall, hittades brutalt mördad i en skogsdunge bara 150 meter från föräldrahemmet. Det som började som en vanlig lördagseftermiddag blev starten på Västernorrlands längsta pågående mordutredning – ett fall som nu, nästan 38 år senare, fortfarande gäckar både polisen och allmänheten.

Eva hade kommit hem till Kramfors på besök. Kvällen den 25 september tillbringade hon tillsammans med sin yngre syster Anneli och en kompis hemma hos en man som systrarna hade en nära relation till. De pratade om kommande planer – bland annat en fälttävlan i rid som Eva hade sett fram emot.

Vid kvart i elva på kvällen bad Eva om skjuts hem till föräldrahemmet på Bruket. På Limstagatan bad hon om att bli avsläppt. Hon ville rasta hunden Laban, en finsk spets, den sista biten på cirka 300 meter hem. Den person som gav henne skjuts blev den siste som såg Eva vid liv.

När oron växte

På lördagsmorgonen ringde Evas pojkvän till systern Anneli. Varken Eva eller hunden hade kommit hem. Det var inte som Eva att bara försvinna. Anneli började leta, och vid 15-tiden på eftermiddagen gjorde hon det fruktansvärda fyndet. Eva låg död i skogsdungen, bara ett stenkast från hemmet.

Det som mötte Anneli var en syn som skulle förfölja henne resten av livet. “Hela marken försvann”, berättade hon många år senare när hon för första gången offentligt talade om att ha hittat sin syster. Det var första gången hon bröt sin tystnad om den här delen av historien – en berättelse som hon burit inom sig i decennier.

Bredvid Eva låg hunden Laban, också han dödad med knivhugg i halsen. Att även hunden mördades har alltid varit en av de mest förvirrande detaljerna i fallet. Varför skulle gärningsmannen ta sig tid att döda hunden?

Ett brutalt mord

Obduktionen visade att Eva blivit attackerad med ett “besinningslöst våld”. Elva knivhugg med ett grovt och långt tveeggat vapen som aldrig återfanns. Hon hade attackerats både bakifrån och framifrån. Mordvapnet – som beskrivits som något slags dolkliknande redskap – försvann spårlöst från brottsplatsen.

Eva hittades nästan helt avklädd, med kläderna liggande bredvid kroppen. Men obduktionen visade något anmärkningsvärt: hon hade “huggits genom kläderna”, bland annat genom jeansjackan som sedan tagits av henne. Detta väckte tidigt frågor om gärningsmannen medvetet arrangerat fyndplatsen för att få det hela att framstå som ett sexmord.

Trots att Eva hittades avklädd kunde inte obduktionen styrka att hon verkligen utsatts för ett sexuellt övergrepp. Den här omständigheten har genom åren lett till spekulationer om att mordet iscensattes – men av vem och varför förblir oklart.

Tekniska utmaningar från början

Utredningen fick en förödande start. Det hade regnat och blåst hårt i tolv timmar efter mordet, och kroppen hade legat ute på fyndplatsen sedan kvällen före. Väderförhållandena förstörde potential viktig teknisk bevisning. De få och små spår av DNA som kunde säkras har varken förr eller senare kunnat analyseras ordentligt – åtminstone inte med den teknik som funnits tillgänglig.

Men det fanns ett spår. Det enda konkreta spåret från brottsplatsen var en röd eller orange damcykel som flera vittnen såg ligga slängd i diket vid vägen intill mordplatsen under natten. Cykeln försvann sedan spårlöst innan polisen hann säkra den.

Vittnen beskrev cykeln som gammal och sliten, saknade fram- och baklyktor, men var utrustad med ficklampshållare. Den verkade “risig”, som en person uttryckte det. Polisen har aldrig lyckats identifiera vem som ägde cykeln och utgår från att det var gärningsmannens cykel. Men vem tog den, och varför?

Cykelmannen

Den främste misstänkte blev Sture Lindberg, kallad “cykelmannen”. Han greps och anhölls kort efter mordet och förblev huvudmisstänkt i nio år innan han avfördes från utredningen 1996 i brist på bevis.

Stures advokat Peter Krauklis beskrev sin klient som “en timid person, litet speciell kanske, men definitivt ingen våldsman”. Problemet med misstankarna mot Sture var att den cykel som hittades på mordplatsen var av helt annan typ än den han ägde. Vittnen hade sett en röd eller orange damcykel, medan Sture hade en “bastant herrcykel”.

Advokaten menade att polisen “hade bestämt sig för Sture och sen satte man på sig skygglappar”. Han tror att utredningen “körde fast” när de inte kunde sätta dit Sture och borde ha “sökt i ett bredare fält”. Kanske hade han rätt. Det är lätt att förstå hur en utredning kan fastna i ett spår, särskilt när pressen är stor och allmänheten kräver svar.

Men det fanns andra personer i Evas närhet som väckt polisens intresse. En man som hade en nära relation till både Eva och hennes syster Anneli, som var närvarande på sammankomsten kvällen före mordet. Han var förälskad i Eva, men hon var mer reserverad. Han hade fått klart för sig att Eva var intresserad av en annan man. Han saknade vattentätt alibi vid tidpunkten för mordet, men har aldrig delgivits misstanke trots att han förhörts ett stort antal gånger.

Det kontroversiella tipset

I slutet av 2016 kom det tips som skulle vända upp och ner på utredningen. En anonym tipsare kontaktade polisen med påståendet att mordet var ett beställningsjobb värt 10 000 kronor. Tipsaren påstod sig ha hört ett erkännande från en person med kriminell bakgrund som sa sig ha blivit lejd att mörda Eva.

Enligt tipset skulle mördaren ha fått betalt dagen då Eva hittades. Både gärningsman och uppdragsgivare var namngivna i tipset. Polisen bedömde uppgifterna som trovärdiga nog för att konfrontera den utpekade personen, som förnekade all inblandning.

Men teorin om beställningsmord väckte stark skepticism. Kriminologiprofessor Leif GW Persson var mycket kritisk och menade att det “brukar vara påhitt av folk som försöker göra sig märkvärdiga”. Han argumenterade också praktiskt: “Det är ju inte så att du bara får tio tusen kronor och sedan kutar iväg och slår ihjäl någon” och “Han kan ju rimligen inte ha någon kännedom om hennes rörelsemönster”.

GW:s invändningar är svåra att argumentera emot. Hur skulle en främmande person ha känt till Evas rörelser den specifika kvällen? Hur skulle han ha vetat att hon skulle be om att bli avsläppt just på Limstagatan? Det finns för många praktiska problem med teorin för att den ska kännas helt övertygande.

Medialt intresse och familiens smärta

Evamordet har genom åren varit föremål för omfattande medial uppmärksamhet. SVT:s “Veckans brott” tog upp fallet i säsongavslutningen 2016. Amerikanska kriminalexperter har analyserat fallet i programmet “Svenska fall för FBI”, där Mark Safarik och svenska Bo Åström undersökte mordets omständigheter. “Förnimmelse av mord” på Kanal 5 tog 2003 upp Evamordet som ett av de första fallen i programserien.

All denna uppmärksamhet har säkert varit både en välsignelse och en förbannelse för familjen. Å ena sidan håller det fallet levande i det allmänna medvetandet. Å andra sidan betyder det att såren aldrig helt får läka.

Anneli Söderström har genom åren uppmanat personer som vet något att komma fram: “Gör om, gör rätt”. Hennes frustration över att mordet fortfarande är olöst efter så många år är förståelig. Det måste vara svårt att leva med vetskapen om att den som tog hennes systers liv fortfarande går fri.

Framtidshoppet

Mordet på Eva Söderström förblir aktivt trots att ingen utredare jobbar med det dagligen. Stefan Nyström, samordnare för ouppklarade mordfall, menar att “ju längre tiden går så har vi tidsfaktorn som jobbar både mot oss och för oss”.

Fördelarna med tiden är att relationer och kopplingar kan ha förändrats så att människor är mer benägna att prata. Teknikutvecklingen går också snabbt framåt och kan göra att tidigare osäkra spår nu kan säkras. DNA-analyser som tidigare krävde 100 celler för tillförlitlig analys kan nu klara sig med bara 10 celler.

Nackdelarna är uppenbara: minnet bleknar hos vittnen, viktiga personer kan ha avlidit, poliser som arbetade med fallet kanske inte längre är kvar i yrket.

Men det finns nytt hopp i form av DNA-baserad släktforskning som blev lagligt för polisen den 1 juli 2025. Metoden har tidigare använts framgångsrikt i USA för att lösa decennier gamla fall, inklusive “The Golden State Killer”.

Experten Peter Sjölund är optimistisk och menar att om det finns DNA-spår kvar och gärningsmannen kommer från norra eller västra Europa eller USA, så är det “bara en tidsfråga” innan fallet löses. “Finns bara DNA kvar tar polisen mördarna”, har han sagt.

Det finns bevarade spår i frysboxar på Statens kriminaltekniska laboratorium. Kanske ligger svaret där och väntar på att rätt teknik ska utvecklas eller bli tillgänglig.

Ett fall som definierar en generation

Mordet på Eva Söderström har blivit något mer än bara ett olöst brott. Det har blivit en symbol för alla de frågor som aldrig fått svar, alla familjer som aldrig fått rättvisa. I Kramfors, och egentligen i hela Västernorrland, finns det knappt någon som inte känner till fallet.

Det är märkligt hur vissa brott fastnar i det kollektiva medvetandet medan andra glöms bort. Kanske beror det på kombinationen av det brutala våldets gåtfullhet och det faktum att gärningsmannen aldrig greps. Eller kanske det helt enkelt handlar om att Eva var så ung, med så mycket liv framför sig.

38 år har gått sedan Eva Söderström mördades. Hennes föräldrar är inte längre i livet. Systern Anneli bär fortfarande med sig minnet av att ha hittat Eva i skogsdungen. Någonstans finns det kanske fortfarande personer som vet vad som hände den natten – personer som av en eller annan anledning aldrig kommit fram med vad de vet.

Tiden arbetar både för och emot sanningen. Människor dör, minnen bleknar, bevis förstörs. Men samtidigt förändras relationer, lojaliteter skiftar, och tekniken utvecklas. Den röd-orange damcykeln är fortfarande ett mysterium. Vem ägde den? Var tog den vägen? Kanske finns det någon som minns att en cykel försvann den natten, någon som aldrig tänkt på kopplingen.

Fallet Eva Söderström påminner oss om att rättvisan inte alltid segrar, att inte alla gåtor löses, att inte alla mördare får sitt straff. Men det påminner oss också om att hoppet aldrig helt försvinner. Så länge det finns DNA-spår kvar, så länge det finns människor som minns, så länge tekniken fortsätter att utvecklas – så länge finns det en chans att sanningen ska komma fram.

Eva Söderströms historia är långt ifrån över.