Mordet på Catrine da Costa 1984

2024-11-11 Martin

Offret och försvinnandet

Catrine da Costa, som föddes som Catrine Bäckström i Luleå 1956, var en 27-28-årig kvinna som blev offer för ett av Sveriges mest uppmärksammade och omdebatterade mord sommaren 1984. da Costa-fallet har etsat sig fast i det svenska medvetandet och är än idag föremål för intensiv debatt och spekulation.

Catrine beskrivs i källor som hemlös, frånskild tvåbarnsmamma som var heroinmissbrukare och prostituerad i Stockholm. Hon hade haft en svår uppväxt och började använda droger redan i tonåren. Det sista säkra livstecknet från henne var omkring den 10 juni 1984 i Kungsträdgården, även om vissa vittnen uppgett att de sett henne så sent som den 15 juni vid Gamla Brogatan i centrala Stockholm, där hon enligt uppgift var i sällskap med en medelålders man.

Ett vittne har i bandupptagningar hävdat att han talat med Catrine två gånger efter den 10 juni, vilket senare skulle bli en viktig detalj i ifrågasättandet av åklagarsidans tidslinje för mordet.

Upptäckten av kroppsdelarna

Den 18 juli 1984 gjordes ett makabrt fynd under en motorvägsbro i Solna, nära Talludden under Essingeleden. En man som rastade sin hund upptäckte två svarta sopsäckar innehållande en kvinnas torso och ben. Ytterligare kroppsdelar – händer och armar – hittades den 7 augusti 1984, ungefär en kilometer därifrån vid Eugeniavägen nära Karolinska Institutet.

Kroppen identifierades genom fingeravtryck som tillhörande Catrine da Costa. Det konstaterades att huvudet, inre organ, ena bröstet och underlivet aldrig återfanns – ett faktum som skulle visa sig avgörande för den fortsatta utredningen, då det omöjliggjorde fastställandet av dödsorsaken.

Den geografiska spridningen av kroppsdelarna tyder på en medveten strategi att sprida ut kvarlevorna på olika platser. Avståndet på cirka en kilometer mellan fyndplatserna antyder att gärningsmannen eller gärningsmännen hade tillgång till transportmedel och kände till området. Att en av platserna låg nära Karolinska Institutet skulle senare få betydelse för misstankarna mot en av de inblandade.

Polisutredningen

Den initiala polisutredningen fick inte särskilt mycket uppmärksamhet, delvis på grund av det stora antalet våldsbrott i Sverige vid den tiden. Men ganska snart kom misstankarna att riktas mot en 30-årig rättsläkare vid namn Teet Härm, som arbetade på rättsläkarstationen vid Karolinska Institutet.

Det som är anmärkningsvärt är att det var Härms avlidna frus far som anmälde honom till polisen, trots att det initialt inte fanns någon koppling mellan Härm och Catrine. Fadern hade tidigare misstänkt Härm för att ha orsakat hans dotters påstådda självmord. Polisen noterade att Härms arbetsplats låg mellan de två platserna där kroppsdelarna hade hittats, och att han påstods ha varit kund hos prostituerade på Malmskillnadsgatan. Härm greps den 3 december 1984 men släpptes fem dagar senare i brist på bevis.

Även Thomas Allgén, en allmänläkare som ytligt kände Härm, blev misstänkt i fallet. Hans fru kontaktade polisen och uttryckte oro för att deras 17 månader gamla dotter kunde ha utsatts för incest, vilket ledde till att paret separerade senare under 1984. Pediatriska undersökningar visade dock inga tecken på övergrepp. År 1985 berättade Allgéns fru för polisen att deras då 27 månader gamla dotter hade börjat tala om att ha bevittnat en styckning.

Ett av de mest kontroversiella elementen i utredningen var vittnesmålet från Allgéns unga dotter. Enligt uppgift påstod flickan att hon sett mordet och styckningen utföras av sin far och en man hon kallade “Tomt” (Härm). Vittnesmålet innehöll grafiska detaljer som KKK-liknande hattar, tortyr och kannibalism. Hon ska också ha identifierat kvinnan som Catrine da Costa från en tidning.

Ägarna till en fotobutik vittnade om att en man, senare identifierad som Thomas Allgén, hade lämnat in filmer för framkallning som visade bilder av en styckad kropp. Mannen ska ha sagt att han var läkare och hjälpte till med en polisutredning. Detta vittnesmål ifrågasattes senare på grund av brist på bekräftelse.

Rättspatologen Jovan Rajs, som var Härms tidigare lärare, blev också involverad i utredningen. Han noterade initialt att styckningen verkade ha utförts av någon med begränsad anatomisk kunskap och med hjälp av hushållsverktyg. Men när Härm blev misstänkt ändrade Rajs sin uppfattning och menade istället att vissa delar av styckningen såg professionell ut, vilket antydde att det kunde finnas en andra gärningsman.

De rättsliga processerna

Åtalet mot Härm och Allgén för mord och styckning av Catrine da Costa på rättsläkarstationen i Solna väcktes i januari 1988. I massmedia kom de att kallas “allmänläkaren” och “obducenten”.

Den första rättegången i Stockholms tingsrätt startade i januari 1988. Den 8 mars ansåg en oenig tingsrätt (ordföranden och en nämndeman var skiljaktiga) att det fanns övertygande bevisning för att de åtalade hade begått mordet, och rätten beslutade att de skulle genomgå en rättspsykiatrisk undersökning under tiden de satt i häkte.

Men rättegången behövde tas om på grund av ett allvarligt rättegångsfel. Nämndemän hade intervjuats av journalisten Richard Aschberg om vad som sagts under överläggningen, och uppgifterna publicerades i Aftonbladet den 9 mars 1988. De åtalades försvarare överklagade till Svea hovrätt och begärde att beslutet om rättspsykiatrisk undersökning skulle upphävas och att de skulle försättas på fri fot.

Hovrätten konstaterade att ett rättegångsfel hade begåtts och gjorde en egen preliminär bedömning av bevisningen. Man noterade att det fanns “flera för de tilltalade besvärande omständigheter som kan tyda på att Catrine da Costas kropp under pingsthelgen 1984 har styckats på rättsläkarstationen i Solna”. Trots detta fann hovrätten att det saknades utredning i väsentliga avseenden, särskilt gällande dödsorsaken. Sammantaget ansåg hovrätten att “det föreligger en beaktansvärd möjlighet att mordåtalet vid en slutlig prövning inte kommer att bifallas” och de åtalade frigavs i väntan på den nya rättegången.

Den andra rättegången i Stockholms tingsrätt startade den 30 maj 1988 med helt nya domare. Tingsrätten begärde att Socialstyrelsens vetenskapliga råd i rättsmedicin skulle granska fallet. Rådet kom fram till att dödsorsaken inte kunde fastställas på grund av de saknade vitala organen, vilket innebar att en naturlig död följd av styckning inte kunde uteslutas.

Den 8 juli 1988 meddelades domen, där båda männen frikändes från alla anklagelser eftersom det inte kunde fastställas att da Costa hade dött under misstänkta omständigheter. I sin motivering angav tingsrätten dock att det var “ställt utom allt rimligt tvivel” att läkarna hade styckat den mördade kvinnans kropp, men att brottet mot griftefriden var preskriberat (preskriptionstiden var då två år) och att de inte hade åtalats för detta brott.

De frikända läkarna försökte utan framgång överklaga tingsrättens motivering. Deras överklagande till hovrätten avslogs, och Högsta domstolen beviljade inte prövningstillstånd.

Efterspel och fortsatta konsekvenser

Trots frikännandet från mordanklagelserna fick fallet dramatiska konsekvenser för de båda läkarna. Deras medicinska legitimationer återkallades av Socialstyrelsen (HSAN) den 23 maj 1989, baserat på tingsrättens konstaterande att de hade styckat da Costas kropp. Detta beslut fastställdes av Kammarrätten 1991 efter omprövning på order från Högsta förvaltningsdomstolen.

Läkarna stämde staten och krävde 40 miljoner kronor i skadestånd, med hänvisning till att deras liv hade förstörts. Stämningen avslogs 2010, och överklaganden till hovrätten och Högsta domstolen avvisades. Regeringen avslog även ansökningar om nåd gällande läkarnas medicinska legitimationer 2012 och 2019.

I SVT:s dokumentär från 2024 berättade Härm att han levt ett tillbakadraget liv sedan 1985, inte haft ett reguljärt arbete under liknande tid och att han drabbats av en svår hörselnedsättning efter ett självmordsförsök.

Alternativa teorier och misstänkta

Utöver Härm och Allgén har flera andra teorier och misstänkta presenterats genom åren:

Stanislaw Gonerka, känd som “Slaktaren”, var en polskfödd slaktare och tidigare polis som flyttat till Sverige 1958. Han hade dömts för mord på sin flickvän i Malmö 1974 (vars huvud också aldrig återfanns) och för ytterligare två mord i Ystad 1977. Gonerka frekventerade prostituerade på Malmskillnadsgatan och hans namn fanns i Catrines telefonbok. Han förhördes två gånger i samband med utredningen men utreddes aldrig fullt ut och dog 1987.

Karl Vinoff Reinhold Olausson, född 1943 och avliden 2005, var även känd som “Vincent” och “hästdödaren” (efter att ha dränkt tre hästar för försäkringsbedrägeri 1990). Han bodde vid tiden för mordet på sin flyttfirmas kontor på samma gata där da Costas kvarlevor hittades och var känd för att ta med sig prostituerade hem. En bok från 2015 av Kim Larsson pekar ut Olausson som gärningsmannen.

Journalisten Lars Borgnäs presenterade i sin bok från 2003 teorin att da Costa mördades av en seriemördare, och motsatte sig uppfattningen att läkarna var offer för ett justitiemord. I ett avsnitt av “Uppdrag granskning” från 2002 undersöktes denna teori, där kopplingar drogs till mord på tre prostituerade i Stockholm under 1980-talet.

En ytterligare teori är att polisen missade att utreda en man som nyligen hade släppts från fängelset vid tiden för mordet och som Catrine da Costa skulle träffa.

Nytt liv i utredningen?

Preskriptionstiden för mordet löpte ut 2009, vilket innebar att åklagarnas utredningar officiellt lades ner den 1 juli samma år. Trots detta har intresset för fallet inte minskat.

I november 2024 visade SVT dokumentären “Dokument Inifrån: Det svenska styckmordet”, där Teet Härm intervjuades av journalisten Dan Josefsson. Samma år bekräftade Jovan Rajs att han fortfarande står fast vid sina anklagelser mot Härm.

I december 2024 kommenterade kriminologen Leif GW Persson fallet och menade att det var “hög tid att man gör rätt för sig”. Han ansåg att utredningen var ett “totalt misslyckande” från åklagarsidans och polisens sida, där “i princip ingenting gjordes korrekt”, vilket gjorde det till en av de största rättsskandalerna i modern svensk historia. Persson pekade på att Härm och Allgén frikändes för mord men ansågs skyldiga till styckning, ett påstående de inte kunde överklaga på grund av frikännandet. Han lyfte särskilt fram ett vittnesmål där en man påstod sig ha talat med Catrine efter pingsthelgen, vilket motsäger åklagarens tidslinje.

Det finns fortfarande bevarad teknisk bevisning i form av fingeravtryck på plastpåsar och en handduk som hittades med delar av da Costas kropp, vilka förvaras hos Rättsmedicinalverket. En dokumentärfilm från 2024 med titeln “Catrine da Costa” undersöker möjligheten att förfinad DNA-teknik kan leda till nya insikter genom dessa bevis.

Medierapportering och kulturellt avtryck

Fallet har varit föremål för omfattande medierapportering genom åren, bland annat:

• Hanna Olssons bok “Cathrine och rättvisan” (1990)
• Per Lindebergs bok “Döden är en man” (1999)
• Dokumentären “The Catrine da Costa Case” av Lars Borgnäs (2002)
• “Uppdrag granskning: Catrine da Costa - fallet” (2002)
• “Veckans brott: Mordet på Catrine da Costa 1984” (2011)
• “Dokument Inifrån: Det svenska styckmordet” (SVT, 2024)
• Kortfilmen “Catrine da Costa” (2024)
• Flera podcastavsnitt, bland annat i “Thinking Sideways Podcast” (2018)

Fallet har även inspirerat Stieg Larssons internationellt framgångsrika kriminalroman “Män som hatar kvinnor” (The Girl with the Dragon Tattoo).

Det olösta mysteriet

Mordet på Catrine da Costa förblir ett olöst mysterium i svensk kriminalhistoria. Den saknade dödsorsaken har varit det största hindret i utredningen och omöjliggjorde en fällande dom. Trots tre rättegångar och två omfattande polisutredningar har ingen dömts för mordet.

Avsaknaden av de saknade kroppsdelarna, särskilt huvudet och inre organ, gjorde det omöjligt att fastställa hur da Costa dog, vilket i slutändan ledde till att de åtalade läkarna frikändes från mordanklagelserna – men den kontrovers som omger tingsrättens uttalande om styckningen fortsätter att kasta en skugga över fallet.

Det intensiva mediala intresset och de starkt polariserade uppfattningarna om fallet har bidragit till dess bestående plats i det svenska kollektiva medvetandet. Flera frågor kvarstår: Var läkarna oskyldiga och offer för ett justitiemord, eller var de inblandade? Var någon av de andra misstänkta den verkliga gärningsmannen? Och fanns det brister i polisutredningen som gjorde att sanningen aldrig kom fram?

Trots att preskriptionstiden löpt ut kvarstår hoppet att modern DNA-teknik tillämpad på bevarad bevisning kan ge nya ledtrådar i denna ouppklarade gåta. Efter fyrtio år är mordet på Catrine da Costa fortfarande ett öppet sår i svensk kriminalhistoria, ett fall som fortsätter att fascinera, uppröra och framkalla krav på rättvisa.