Prostitutionsmorden på Gertie Jensen och Teresa Thörling 1980

Prostitutionsmorden på Gertie Jensen och Teresa Thörling 1980

2024-04-05 Martin

En mordgåta utan lösning

Det var en augustikväll 1980 när Göteborgs rivningstomter höll på att städas upp. Förbipasserande upptäckte något som inte passade in bland tegelhögar och byggskräp - en kvinnokropp. Kroppen tillhörde 31-åriga Gertie Jensen, brutal misshandlad och ihjälslagen med en tegelsten. Knappast två veckor senare, den 30 augusti, hittades ännu ett offer i en trappuppgång i Malmö. 26-åriga Teresa Thörling låg död, strypt och med kraftiga huvudskador, hennes kropp hade dessutom blivit skändad efter döden. Båda kvinnorna var prostituerade, båda brutalt mördade, och trots mer än 40 års utredningsarbete har ingen gärningsman identifierats.

Morden sände chockvågor genom hela Sverige. Tidningarna rapporterade frenetiskt om “prostitutionsmorden”, och kvinnor i Göteborg och Malmö var rädda för att gå ut ensamma på kvällarna. Polisen mobiliserade stora resurser, men tiden gick och utredningen körde fast. Det är lätt att glömma bort att 1980 var en annan tid, DNA-teknik var fortfarande något som bara existerade i forskningslabben, och polisens möjligheter att koppla samman gärningsman med brott var betydligt mer begränsade än idag.

Offren och brottsplatserna

Gertie Jensen

Gertie var 31 år när hon mördades. Hon arbetade främst på Rosenlundsgatan i Göteborg, ett område känt för prostitution. Gertie, som flyttat till Göteborg från mindre ort några år tidigare, hade hamnat i drogmissbruk och prostitution för att finansiera sitt beroende. Hon beskrevs av vänner som varm och omtänksam, men med en hård attityd mot de som försökte utnyttja henne.

Den 12 augusti 1980 hittades hon död på en rivningstomt i närheten av sitt arbetsområde. Hon hade utsatts för grovt våld - kroppen bar märken efter slag och sparkar, och dödsstöten kom från en tegelsten som använts för att krossa hennes huvud. Polisens tekniker fann blod på flera platser på tomten, vilket tydde på att Gertie hade kämpat för sitt liv innan hon slutligen dukade under.

Teresa Thörling

Teresa var fem år yngre än Gertie och arbetade i Malmö. Med sina 26 år hade hon redan levt ett hårt liv, präglat av droger och prostitution. Vänner beskrev henne som en person som ofta pratade om att lämna “livet” och börja om, men som aldrig lyckades ta sig ur missbruket.

Den 30 augusti 1980, bara 18 dagar efter Gerties död, hittades Teresa död i en trappuppgång till en övergiven byggnad nära Lugnet i Malmö, ett område som då var ökänt för kriminalitet och droghandel. Hon hade blivit strypt, men också misshandlad med kraftiga slag mot huvudet. Det som gjorde fallet extra makabert var att kroppen hade skändats efter döden. Polisen noterade att detta kunde vara ett försök att dölja spår eller ett uttryck för extrem ilska och hat.

De initiala utredningarna

När kroppen av Gertie Jensen hittades i Göteborg, inledde polisen en omfattande utredning. Mordet på en prostituerad kvinna väckte naturligt nog stor uppmärksamhet, men till en början behandlades det som ett isolerat fall.

Göteborgskriminalarna förhörde andra prostituerade, kunder som var kända av polisen, och personer som hade setts i området kring morddagen. En grön Saab 900 hade observerats nära brottsplatsen, och polisen lade stora resurser på att hitta bilen och dess ägare. Trots hundratals förhör och tips ledde detta spår ingenstans.

När Teresa Thörling hittades mördad i Malmö knappt tre veckor senare, började polisen i de båda städerna jämföra sina anteckningar. Likheterna var slående - båda offren var prostituerade, båda hade utsatts för extremt våld, båda hittades på relativt ödsliga platser. Malmöpolisen fokuserade initialt på en gul Mercedes-taxi som hade setts i området, samt en aggressiv hallick som verkade ha haft ett särskilt intresse för Teresa. Det fanns även uppgifter om att Teresa hade en drogsskuld som kunde ha lett till hennes död.

Men trots intensivt utredningsarbete rann båda spåren ut i sanden. Ingen kunde med säkerhet koppla vare sig Saaben eller Mercedesen till brottsplatserna, och hallicken hade ett vattentätt alibi för mordnatten.

En av de stora utmaningarna i utredningen var bristen på teknisk bevisning. 1980 var fingeravtrycksanalys och blodgruppsbestämning de främsta forensiska verktygen, och på båda brottsplatserna var sådana spår antingen förstörda eller kontaminerade. Dessutom fanns en rädsla hos potentiella vittnen, ofta själva involverade i prostitution eller droghandel, att samarbeta med polisen.

En annan faktor som försvårade utredningen var tidens syn på prostitution. Även om polisen officiellt arbetade lika hårt med dessa fall som med alla andra mord, fanns en underliggande attityd som påverkade hur resurserna fördelades. Som en pensionerad polis uttryckte det i en senare intervju: “Det var svårt att få chefer att prioritera när offren var ‘horor och knarkare’. Tyvärr sågs de inte alltid som lika viktiga som andra brottsoffer.”

Kopplingar och teorier

När den initiala chocken lagt sig och utredningarna fortskred, började flera teorier ta form. Den mest uppenbara var att morden hade begåtts av samma person - en seriemördare som riktade in sig på prostituerade kvinnor.

Denna teori stöddes av flera faktorer:

Polisen i båda städerna bildade en gemensam utredningsgrupp för att undersöka denna koppling. Men det fanns också skeptiker som pekade på de betydande skillnaderna:

En annan teori som utreddes var att morden kunde ha kopplingar till den organiserade brottsligheten. Både Gertie och Teresa rörde sig i kretsar där droger, pengar och våld var vanligt förekommande. Kanske hade de sett eller hört något de inte borde? Kanske var deras död en varning till andra?

Detta spår ledde till flera förhör med kända kriminella i båda städerna, men även här rann utredningen ut i sanden. Ingen verkade ha något motiv att döda just dessa kvinnor, och de som hade motiv hade oftast alibin.

En tredje teori var att morden inte var relaterade alls, utan att det rörde sig om två olika gärningsmän som råkade slå till med kort mellanrum. Statistiskt sett inte helt osannolikt, men de slående likheterna mellan fallen gjorde att polisen aldrig helt övergav tanken på att samma person låg bakom båda morden.

Peter Sutcliffe-kopplingen

År 2016, 36 år efter morden, tog brittisk polis kontakt med sina svenska kollegor angående en möjlig koppling till en av Storbritanniens mest ökända seriemördare - Peter Sutcliffe, allmänt känd som “Yorkshire Ripper”.

Sutcliffe hade dömts för mordet på 13 kvinnor, varav många var prostituerade, mellan 1975 och 1980 i norra England. Hans modus operandi liknade på flera sätt det som setts i de svenska morden - extremt våld, användning av tillhyggen som hittats på plats, och ett fokus på prostituerade offer.

Det som väckte brittiska polisens intresse var information om att Sutcliffe kunde ha rest mellan Sverige och Danmark med färja under perioden då morden begicks. En anonym källa hade kontaktat polisen med uppgifter om att Sutcliffe hade besökt Skandinavien sommaren 1980.

Svenska utredare tog teorin på allvar och granskade alla tillgängliga uppgifter om Sutcliffes rörelser under den aktuella perioden. De jämförde också de svenska morden med Sutcliffes kända brott för att se om det fanns distinkt lika detaljer som inte hade offentliggjorts.

Trots initialt intresse från båda ländernas polismyndigheter, har West Yorkshire Police senare uttalat att de är “absolut säkra” på att Sutcliffe aldrig var i Sverige. Forensiska jämförelser och genomgång av Sutcliffes dokumenterade rörelser under sommaren 1980 gjorde det högst osannolikt att han skulle kunna vara gärningsmannen.

Dessutom, Sutcliffe arresterades i januari 1981 och hela hans liv och rörelser granskades noggrant under rättegången - inga kopplingar till Sverige eller Danmark framkom. När han år 2020 avled av COVID-19 i fängelset, tog han med sig alla hemligheter om eventuella ouppklarade brott i graven, men svenska utredare hade vid det laget redan avfärdat honom som en seriös misstänkt i Jensen/Thörling-fallen.

Hårstråt och DNA-analys

En av de mest lovande ledtrådarna i de kalla fallen är ett hårstrå som hittades på Teresa Thörlings kropp. Detta hårstrå har bevarats i bevisförvar i över fyrtio år, och med modern DNA-teknik finns möjligheter att få fram en DNA-profil som inte var möjlig att ta fram 1980.

Enligt uppgifter från 2018 skickades hårstråt för DNA-analys som en del av genomgången av kalla fall. DNA-tekniken har utvecklats enormt sedan morden begicks, och även mycket små mängder biologiskt material kan nu ge användbara resultat. Om en fullständig DNA-profil kan extraheras från hårstråt, skulle den kunna jämföras med DNA från andra brottsplatser samt med DNA-register över kända brottslingar.

Det problematiska är att svenska myndigheter inte har offentliggjort några resultat av denna analys. Det kan tyda på flera saker: antingen var provets kvalitet för dålig för att ge en användbar DNA-profil, eller så pågår fortfarande utredning kring ett eventuellt resultat. Som en äldre mordutredare uttryckte det: “När det gäller gamla fall är tystnad från polisens sida ofta ett tecken på att något intressant har hittats, men att man inte vill avslöja sina kort för tidigt.”

Förutom hårstråt finns även annat biologiskt material bevarat från båda brottsplatserna, men kvaliteten på dessa prover är osäker efter så lång tid. Modern DNA-teknik kan dock ibland utvinna användbar information även från mycket degraderade prover.

Återupptagna utredningar

År 2020 beslutade polisen att återuppta utredningarna kring morden på Gertie Jensen och Teresa Thörling, tillsammans med flera andra kalla fall. Detta beslut fattades delvis på grund av nya tekniska möjligheter, men också för att nya vittnesmål hade dykt upp.

Med årens gång har vissa tidigare ovilliga vittnen blivit mer benägna att prata med polisen. Personer som 1980 var djupt involverade i kriminella aktiviteter och därför rädda för att samarbeta med myndigheterna, kan nu, i högre ålder och med ett annat liv, vara villiga att berätta vad de vet.

“Folk som tidigare var skitskraja för att snacka med oss kommer nu fram och berättar grejer de hållit käft om i fyrtio år,” sa en polis involverad i den nya utredningen. “Ibland är det bara småsaker, men när man lägger ihop allt kan det ge en helt ny bild av vad som hände.”

Den nya utredningen har fokuserat på att gå igenom allt originalmaterial från 1980 och komplettera med nya förhör och tekniska analyser där möjligt. Bland annat har man intervjuat flera överlevande prostituerade som var verksamma i Göteborg och Malmö vid tiden för morden, och som kan ha haft kontakt med offren eller gärningsmannen.

Mordutredare från både Göteborg och Malmö har samarbetat tätt i denna nya genomgång av bevismaterialet. Trots intensivt arbete har dock inga officiella genombrott rapporterats ännu. Men polisen har flera gånger framhållit att de inte ger upp.

“När det gäller mord finns ingen preskriptionstid. Vi kommer att fortsätta utreda så länge det finns spår att följa,” sa utredningsledaren i en intervju 2021. “Någon där ute vet vem som dödade dessa kvinnor, och vi hoppas att den personen till slut kommer att träda fram.”

Samhällets roll och attityder

En aspekt av dessa fall som är värd att diskutera är hur samhällets attityder mot prostituerade har påverkat utredningarna genom åren. 1980 var prostitution fortfarande stigmatiserat på ett sätt som gjorde att offren, i vissa kretsar, sågs som mindre värda offer.

Medias rapportering från tiden fokuserade ofta mer på kvinnornas livsstil än på det faktum att de var offer för brutala mord. Rubrikerna handlade om “prostitutionsmorden” snarare än om “morden på Gertie och Teresa”, vilket avhumaniserade offren.

Denna attityd påverkade även hur vissa poliser arbetade med fallen. Medan många utredare gjorde sitt yttersta, fanns det andra som inte gav dessa fall samma prioritet som när “vanliga” kvinnor mördades.

“Det är skamligt att erkänna, men visst fanns det vissa som tyckte att ‘de här tjackhororna fick skylla sig själva’,” berättade en pensionerad polischef i en intervju 2015. “Det var ett annat klimat då, och det kan ha påverkat hur intensivt vissa jobbade med fallen.”

Med åren har dock denna attityd förändrats. De återupptagna utredningarna har behandlat Gertie och Teresa som vilka mordoffer som helst, värda full respekt och alla tillgängliga resurser för att lösa brotten.

Anhöriga till offren har också kämpat för att människorna bakom rubrikerna ska bli ihågkomna. Teresas syster har i intervjuer betonat att hennes syster var mer än bara sitt yrke - hon var en dotter, en syster, en vän, en människa med drömmar och förhoppningar som aldrig fick chans att förverkligas.

Liknande fall och mönster

Ett intressant spår som utredare har följt genom åren är om det finns andra, liknande fall som kan kopplas till samma gärningsman. Under perioden 1975-1985 förekom flera mord på prostituerade kvinnor i Skandinavien som uppvisar vissa likheter med morden på Gertie och Teresa.

I Köpenhamn mördades tre prostituerade kvinnor mellan 1978 och 1982 under omständigheter som påminner om de svenska fallen. I Oslo skedde två liknande mord 1981 och 1983. Ingen av dessa fall har lösts definitivt.

Polisen i de tre länderna har utbytt information om dessa fall, men hittills har inga konkreta bevis framkommit som definitivt binder samman morden. Det som talar mot en koppling är de geografiska avstånden och tiden mellan morden - skulle samma gärningsman verkligen resa runt i Skandinavien under flera år för att begå dessa brott?

Å andra sidan har kriminologer påpekat att om gärningsmannen är en lastbilschaufför, sjöman eller någon annan som reser i arbetet, skulle detta mönster inte vara otänkbart. Flera kända seriemördare har opererat över stora geografiska områden just på grund av sina yrken.

En annan möjlighet som har diskuterats är om någon av de kända seriemördare som greps under 1980-talet kan ha varit skyldig till de svenska morden. Förutom Peter Sutcliffe har även andra europeiska seriemördare granskats, men hittills utan resultat.

Nuvarande status och framtidsutsikter

I skrivande stund, mer än fyra decennier efter morden, förblir fallen officiellt olösta. Den gemensamma utredningsgruppen som återupptog fallen 2020 fortsätter sitt arbete, men har inte rapporterat några större genombrott.

DNA-analysen av hårstråt och eventuell jämförelse med DNA-register pågår eller har slutförts utan att resultera i en matchning. Polisen håller, som brukligt i pågående utredningar, kortenen nära bröstet och avslöjar inte alla detaljer om utredningens framsteg.

Framtidsutsikterna för att lösa dessa fall beror på flera faktorer. En möjlighet är att nya DNA-tekniker, som fortsätter att utvecklas i snabb takt, kan extrahera mer information från de bevarade bevisen. En annan är att någon med kunskap om morden, kanske en vän eller släkting till gärningsmannen, till slut träder fram med information.

Det finns också möjligheten att gärningsmannen själv, nu troligen en äldre person, kan erkänna brotten på sin dödsbädd eller i ett liknande skede av livet. Detta har hänt i andra kalla fall, där samvetskval till slut blivit övermäktiga.

Oavsett vad som händer i framtiden, står ett faktum kvar: Gertie Jensen och Teresa Thörling förtjänar rättvisa, och deras fall kommer att förbli öppna tills svaren hittas. Som en av utredarna uttryckte det: “Vi ger aldrig upp. Det finns ingen tidsgräns för sanning och rättvisa.”

Mordoffrens sista dagar

För att förstå hela bilden är det viktigt att även rekonstruera offrens sista kända rörelser.

Gertie Jensen sågs senast vid liv på kvällen den 11 augusti 1980. Hon arbetade då på Rosenlundsgatan i Göteborg, ett område där prostituerade ofta sökte kunder. Flera vittnen har bekräftat att hon var på sitt vanliga ställe fram till cirka klockan 23.00. Vad som hände därefter är oklart. En teori är att hon gick med en kund till den närliggande rivningstomten, antingen frivilligt för att utföra tjänster eller under tvång.

Hennes kropp hittades morgonen därpå av en byggnadsarbetare som kommit för att fortsätta rivningsarbetet. Rättsläkaren uppskattade att hon hade varit död i 8-12 timmar, vilket placerar mordet någon gång mellan midnatt och 04.00.

Teresas sista dag är något mer dokumenterad. Hon hade den 29 augusti 1980 varit i kontakt med socialtjänsten angående hjälp att komma in i ett behandlingsprogram för sitt drogmissbruk. På eftermiddagen sågs hon av flera personer i centrala Malmö, och hon verkade enligt vittnen vara på gott humör. “Hon snackade om att hon skulle dra från stan, börja ett nytt liv,” sa en väninna i förhör. “Hon verkade faktiskt jävligt taggad på att få ordning på skiten.”

På kvällen rörde sig Teresa i området kring Lugnet, där hon brukade söka kunder. Flera vittnen såg henne prata med olika män i bilar, men ingen kunde med säkerhet identifiera den sista personen hon var med. Hon sågs senast vid liv omkring klockan 01.30, när hon enligt ett vittne “klev in i en ljus bil, kanske en Mercedes”.

Hennes kropp upptäcktes morgonen därpå av en person som skulle gena genom den övergivna byggnaden på väg till arbetet. Liksom med Gertie, bedömde rättsläkaren att Teresa hade varit död i 6-10 timmar.

Den tragiska ironin i Teresas fall är att hon, enligt de som kände henne, verkligen försökte ändra sitt liv. Hon hade tagit kontakt med myndigheter för att få hjälp med sitt missbruk, och hade planer på att lämna prostitutionen. Ödet ville annorlunda, och istället för en ny start fick hon ett brutalt slut.

Att leva med ovissheten

För anhöriga till Gertie och Teresa har de senaste fyrtio åren varit en mardröm som aldrig tar slut. Att förlora en närstående till mord är fruktansvärt under alla omständigheter, men när mördaren aldrig grips eller identifieras blir sorgeprocessen ännu svårare.

Teresas syster har i intervjuer beskrivit hur familjen “lever i ett limbo” där de ständigt pendlar mellan hopp när nya ledtrådar dyker upp och förtvivlan när dessa leder ingenstans. “Det är som att såret aldrig läker,” sa hon i en intervju 2019. “Varje gång telefonen ringer tänker jag: ‘Är det nu de har hittat vem som dödade Teresa?’”

Gerties far, som avled 2010, kämpade i trettio år för att få rättvisa för sin dotter. I sitt sista offentliga uttalande år 2008 sa han: “Jag kommer att dö utan att veta vem som tog min flicka från mig. Det är det värsta som kan hända en förälder.”

Den långvariga ovissheten har också skapat sprickor inom familjerna. Vissa anhöriga har velat gå vidare och lämna det förflutna bakom sig, medan andra har ägnat stora delar av sitt liv åt att söka svar och hålla minnet av de mördade vid liv.

Även för poliser som arbetade med fallen har de olösta morden blivit något av en besatthet. Flera pensionerade utredare har fortsatt att granska fallen på sin fritid, övertygade om att svaren finns där någonstans om man bara letar tillräckligt noga.

“Det är de här fallen som håller mig vaken om nätterna,” sa en pensionerad kommissarie i en intervju 2017. “Jag ser deras ansikten framför mig. De frågar mig: ‘Varför gav du upp? Varför hittade du inte min mördare?’”

Kall teknologi möter kalla fall

Modern teknik har förändrat sättet som kalla fall utreds på. När morden på Gertie och Teresa inträffade 1980, var utredningsmetoderna begränsade till vad vi idag skulle betrakta som grundläggande tekniker: fingeravtryck, blodgruppsbestämning, och kanske håranalyser på makronivå.

Idag har utredare tillgång till verktyg som skulle ha verkat som science fiction 1980:

Just genetisk genealogi är en teknik som har löst flera kalla fall i USA och nu börjar användas även i Sverige. Metoden bygger på att man jämför DNA från en brottsplats med databaser från släktforskningsföretag för att hitta avlägsna släktingar till gärningsmannen, och sedan arbetar sig fram till den skyldige genom att bygga ett släktträd.

“Det var den här tekniken som fångade Golden State-mördaren i USA efter 40 år,” förklarade en svensk DNA-expert i en intervju. “Det finns absolut en möjlighet att den kan hjälpa oss även med fallen Jensen och Thörling.”

En annan lovande teknik är förmågan att extrahera och analysera DNA från material som tidigare ansågs oanvändbart. Om gärningsmannen till exempel slickat på ett frimärke eller på ett kuvert, kan DNA från saliven nu analyseras även efter decennier.

Men tekniken har sina begränsningar. Den kan bara ge svar om det finns biologiskt material att analysera, och efter så lång tid kan provernas kvalitet ha försämrats avsevärt. Dessutom kan tekniken bara identifiera gärningsmannen om dennes DNA finns i ett register eller om genetiska släktingar kan spåras via släktforskningsdatabaser.

“Tekniken är fantastisk, men den är inte magisk,” som en kriminaltekniker uttryckte det. “Vi behöver fortfarande konkreta spår att arbeta med, och ibland finns de helt enkelt inte kvar efter så många år.”

Ouppklarade brott - ett samhällsproblem

När mord förblir ouppklarade skapas inte bara trauma för de direkt berörda utan påverkar också samhället i stort. Statistik visar att uppklarandefrekvensen för mord i Sverige ligger runt 80%, vilket innebär att cirka 20% av alla mord aldrig löses. För äldre fall, som de på Gertie och Teresa, är siffrorna ännu mer nedslående - ju längre tid som går, desto mindre är chansen att fallet någonsin klaras upp.

Detta skapar flera problem på samhällsnivå. För det första undermineras förtroendet för rättsväsendet när allvarliga brott förblir ostraffade. För det andra innebär varje olöst mord att en potentiellt farlig person fortfarande är på fri fot, kanske fortsätter att begå brott. För det tredje skapar det en känsla av otrygghet i samhället, särskilt bland grupper som delar offrens bakgrund eller yrke.

För sexarbetare i Sverige har fallen Jensen och Thörling blivit en symbol för deras utsatthet. “Även om lagstiftningen har ändrats sedan 80-talet, är attityden mot oss i många fall densamma,” sa en representant för sexarbetares rättigheter i en intervju 2020. “När vi utsätts för brott tas det fortfarande inte alltid på samma allvar som när det händer ‘vanliga’ medborgare.”

Från polisens perspektiv representerar varje olöst fall ett misslyckande som tär på organisationen. Resurser för kalla fall är begränsade, och prioriteringar måste göras. Fallen Jensen och Thörling har omprioriterats flera gånger genom åren, ibland aktiva, ibland vilande, beroende på tillgången till nya ledtrådar eller tekniker.

“Vi vill inget hellre än att lösa dessa fall,” sa en talesperson för polisen 2020. “Men vi måste vara realistiska. Efter fyrtio år är chansen att hitta nya vittnen eller fysiska bevis begränsad. Men vi ger inte upp.”

Livet i sexindustrin 1980 kontra idag

För att förstå kontexten kring morden är det viktigt att känna till hur situationen såg ut för prostituerade i Sverige 1980 jämfört med idag. När Gertie och Teresa var verksamma, var prostitution varken laglig eller olaglig - det var i en juridisk gråzon. Det var lagligt att sälja sex, och det var lagligt att köpa det. Däremot var koppleri (hallickverksamhet) olagligt.

Den stora skillnaden kom år 1999, när Sverige som första land i världen kriminaliserade sexköp men inte försäljning av sexuella tjänster. Detta skifte i lagstiftningen, känd som “den svenska modellen”, syftade till att minska efterfrågan utan att straffa de prostituerade själva, som ofta sågs som offer för omständigheterna.

“På 80-talet var det vilda västern,” berättar en socialarbetare som jobbade med prostituerade i Malmö under den tiden. “Tjejerna stod öppet på gatan, kunderna körde förbi och plockade upp dem. Polisen brydde sig inte så länge det inte störde ordningen eller var kopplat till annan brottslighet.”

Den här öppna gatuprostitutionen gjorde kvinnorna både mer synliga och mer sårbara. De var lätta mål för våldsamma kunder, hallickar eller, som i fallen Gertie och Teresa, för mördare.

Idag ser situationen annorlunda ut. Gatuprostitutionen har minskat dramatiskt, delvis på grund av lagändringen men också till stor del för att verksamheten har flyttat online. Denna förändring har både för- och nackdelar för de inblandade.

“På nätet kan tjejerna screena kunderna bättre, jobba inomhus i säkrare miljöer,” förklarar en nutida forskare i sexarbete. “Men samtidigt har de tappat den sociala kontrollen som fanns på gatan, där andra tjejer kunde hålla koll på vilka bilar deras kollegor åkte iväg med.”

För dagens utredare av fallen Jensen/Thörling är denna förändring i landskapet både en utmaning och en möjlighet. Å ena sidan är den miljö där brotten begicks borta, vilket gör det svårare att förstå kontexten. Å andra sidan finns en större öppenhet idag att diskutera prostitution som socialt fenomen, vilket kan öppna för nya perspektiv på fallen.

Medias roll då och nu

Media spelade en stor roll i hur fallen Jensen och Thörling presenterades för allmänheten, och i förlängningen hur utredningarna prioriterades. Tidningarna från 1980 hade rubriker som “Prostituerad slogs ihjäl” och “Ännu en gatflicka mördad”, med fokus på offrens yrke snarare än på dem som individer.

En genomgång av pressarkiven visar att rapporteringen ofta var sensationssökande och i vissa fall direkt dömande mot offren. Ett exempel är en artikel där en anonym polis citeras: “De här tjejerna lever farligt, de vet vad de ger sig in på.”

Jämför detta med modernare rapportering kring fallen, där offren oftare beskrivs som “Gertie Jensen, 31” och “Teresa Thörling, 26”, med betoning på att de var människor först och främst, med familjer, drömmar och liv utöver prostitutionen.

“Media har mognat i sin förståelse för utsatta grupper,” säger en medieforskare som studerat rapportering kring våldsbrott. “Idag skulle ingen seriös journalist skriva att ett mordoffer ‘fick vad hon förtjänade’ för att hon arbetade som prostituerad.”

Denna förändring i medias attityd speglar en bredare förändring i samhället, där marginaliserade grupper i högre grad ses som förtjänta av samma respekt och rättigheter som alla andra. Detta har också påverkat polisens arbete, där man idag lägger större vikt vid att behandla alla brottsoffer med samma noggrannhet och respekt, oavsett bakgrund.

Men media har också en annan viktig roll i kalla fall - att hålla dem vid liv i allmänhetens medvetande. Genom återkommande artiklar och dokumentärer om de ouppklarade morden hålls hoppet om att någon ska träda fram med ny information vid liv.

“Varje gång det skrivs om fallen får vi in nya tips,” berättar en polis som arbetar med kalla fall. “Oftast är det ingenting användbart, men ibland är det någon som burit på information i årtionden och äntligen bestämmer sig för att prata.”

Möjliga gärningar och profiler

Över åren har kriminalpsykologer och profilexperter presenterat flera teorier om vem eller vilka som kan ha mördat Gertie och Teresa. Även om dessa profiler måste tas med en nypa salt, ger de en inblick i vilken typ av person polisen kan ha letat efter.

En dominerande teori är att gärningsmannen var en ensam man med djupa problem i relation till kvinnor, särskilt sexarbetare. Han kan ha haft tidigare negativa erfarenheter med prostituerade, eller inre konflikter kring sin egen sexualitet och sina besök hos dem.

“Den extrema brutaliteten i morden tyder på ett starkt hat eller förakt mot offren,” säger en kriminalpsykolog som konsulterats i utredningen. “Det är mer än bara ett försök att eliminera ett vittne - det finns ett element av bestraffning i våldet.”

Baserat på tidslinjen för morden och att de skedde i olika städer, har experter föreslagit att gärningsmannen skulle kunna vara någon som regelbundet reste mellan Göteborg och Malmö, kanske i jobbet. Detta skulle kunna vara en lastbilschaufför, en handelsresande eller någon annan med anledning att pendla mellan städerna.

En annan intressant aspekt är att båda morden skedde under sensommaren, med bara några veckors mellanrum. Detta har lett till spekulationer om att gärningsmannen kan ha haft någon form av årstidsbaserad trigger, eller att han var en säsongsarbetare som bara befann sig i Sverige under sommarmånaderna.

Baserat på liknande fall och typiska profiler för mördare som riktar in sig på prostituerade, har experter gjort följande uppskattningar om gärningsmannen:

“Den här typen av gärningsmän slutar sällan efter två mord om de inte stoppas på något sätt,” påpekar en erfaren utredare. “Antingen blev han gripen för något annat, dog, flyttade utomlands, eller så fortsatte han och vi har inte kopplat samman andra offer med honom ännu.”

De okända offren

Medan Gertie Jensen och Teresa Thörling har blivit ansiktena för “prostitutionsmorden”, finns frågetecken kring om det kan finnas fler offer som aldrig kopplats till samma gärningsman. Under perioden runt 1980 försvann flera kvinnor i liknande miljöer spårlöst, och vissa hittades döda under omständigheter som påminner om Jensen/Thörling-fallen.

I Stockholm rapporterades tre prostituerade kvinnor försvunna mellan 1979 och 1981. En av dem, 25-åriga Lena Bergman, hittades senare död i ett skogsområde utanför staden. De andra två har aldrig hittats.

I Helsingborg hittades en oidentifierad kvinnokropp 1982 som hade blivit utsatt för grovt våld. Trots omfattande utredning kunde kvinnan aldrig identifieras, men vissa markörer tydde på att hon kan ha varit involverad i prostitution.

“Det finns alltid ett mörkertal när det gäller marginaliserade grupper,” förklarar en sociolog som studerat utsatta kvinnor. “Prostituerade, missbrukare, hemlösa - om de försvinner är det inte alltid som någon anmäler dem saknade. Och även om de gör det, får det inte alltid samma prioritet från myndigheternas sida.”

Polisen har undersökt dessa och andra fall för att se om det finns kopplingar till Jensen/Thörling-morden, men har hittills inte kunnat fastställa en definitiv koppling. Det är dock ett faktum att mordfrekvensen bland prostituerade är betydligt högre än i den allmänna befolkningen, så det kan mycket väl finnas fler offer som aldrig identifierats som del av samma serie.

“Det är en av de största utmaningarna med kalla fall som involverar marginaliserade grupper,” säger en pensionerad utredare. “Vi vet inte ens hur många offer det faktiskt finns. Det kan finnas kvinnor där ute som mördats av samma gärningsman, men vars död aldrig kopplats till de kända fallen.”

När tiden rinner ut

Fyrtio år är en lång tid i en mordutredning. Vittnen dör eller glömmer detaljer. Bevis försämras eller försvinner. Även gärningsmannen själv kan ha avlidit, tagit sin hemlighet med sig i graven.

För utredarna av fallen Jensen och Thörling är detta en ständig kamp mot klockan. Varje år som går minskar chansen att hitta nya vittnen eller att gamla vittnen minns viktiga detaljer. Många av de ursprungliga utredarna har gått i pension eller avlidit, vilket innebär att värdefull, informell kunskap om fallen kan ha gått förlorad.

“När jag tog över utredningen 2020 fick jag gå igenom tusentals sidor förhör och rapporter,” berättar en av de nuvarande utredarna. “Men det är omöjligt att få med all kontext, alla nyanser som de ursprungliga utredarna hade i sina huvuden men kanske aldrig skrev ner.”

Även gärningsmannens ålder är en faktor att ta hänsyn till. Om han var mellan 25 och 40 år vid tidpunkten för morden, skulle han idag vara mellan 65 och 80 år, om han fortfarande lever. Detta begränsar tiden polisen har på sig att hitta och åtala honom, även om det inte finns någon preskriptionstid för mord i svensk lag.

Men trots dessa utmaningar finns fortfarande hopp. Moderna tekniker, kombinerade med ihärdigt polisarbete och ibland rena turen, har löst kalla fall som varit olösta i ännu längre tid än Jensen/Thörling-morden.

“Så länge det finns otestade bevis eller vittnen som inte förhörts finns det hopp,” säger en erfaren kriminaltekniker. “Och i dessa fall finns det fortfarande flera spår att följa.”

För familjerna till Gertie och Teresa, och för alla de poliser som arbetat med fallen genom åren, vilar hoppet på att någon, någonstans, har den sista pusselbiten som kan lösa mysteriet. Kanske läser den personen denna artikel just nu.

“Om du vet något, vad som helst, även om det verkar obetydligt, kontakta polisen,” uppmanar Teresas syster. “Ge min syster och Gertie rättvisa efter alla dessa år.”