Johan Asplund försvann 1980 - över 40 år utan svar

2025-06-20 Martin

Vissa fall fastnar i minnet och vägrar släppa taget. Johan Asplunds försvinnande är ett av dem. Den 7 november 1980 började som en helt vanlig fredagsmorgon i Sundsvall. Slut blev det början på en av Sveriges mest omtalade kriminalgåtor. Över fyra decennier senare är frågorna fortfarande obesvarade.

Elvaårige Johan Asplund från Sundsvall försvann spårlöst från sitt hem i bostadsområdet Bosvedjan den där kalla novembermorgonen. Inga spår, ingen kropp, inga definitiva svar. Bara en tom lägenhet där en handduk från skolväskan låg på golvet och en halväten frukostmacka stod kvar på bordet. Som om tiden stannat.

Frågan är om just avsaknaden av konkreta svar gjort att fallet fortsätter fascinera. Kanske är det föräldrarnas långvariga kamp för rättvisa som engagerat så många. Men det handlar nog om något mer grundläggande – behovet att förstå hur ett barn bara kan försvinna, och hur vårt rättsväsende sedan kan göra så många misstag.

Den sista morgonen

Fredagen den 7 november 1980 började som alla andra vardagsmorgnar på Bågevägen i Sundsvall. Anna-Clara Asplund serverade Johan frukost på sängen, en liten vardagslyx som blivit rutin. Det var kallt ute, snön låg redan på marken. De pratade om vilka kläder han skulle ha på sig i skolan och om att han senare samma dag skulle åka till sin pappa Björn i Sollefteå för helgen.

Anna-Clara lämnade lägenheten vid sjutiden för att åka till sitt arbete som lärare på vårdskolan. Hon kom ihåg att hon innan hon gick pratade med Johan om praktiska saker – skolkläder, planerna för dagen. Allt var som det skulle vara. Ingenting som signalerade att denna fredag skulle bli annorlunda än någon annan.

Någon gång mellan 07:55 och 08:00 såg ett vittne Johan stående utanför ytterdörren till lägenheten. Påklädd, men enligt vittnet såg han konfunderad ut. Detta är den sista bekräftade iakttagelsen av pojken. En grannpojke berättade senare att han sett hur Johan öppnade lägenhetsdörren, tittade sig omkring och stängde den igen. Som om han letade efter något, eller någon.

När Anna-Clara kom hem vid lunchtid såg allt normalt ut i lägenheten. Det var först när hon började lägga märke till detaljerna som oron kom smygande. Den blöta handduken ur skolväskan på golvet. Den bara halvätna mackan. Den urdruckna koppen. Klockan som låg kvar på rummet och den nya skjortan som skulle ha varit på sig, fortfarande liggande på sängen.

Hon antog att Johan haft bråttom till skolan. Det var en rimlig förklaring. Pojkar i den åldern glömmer saker, springer iväg. Men när Johans kompis Stefan ringde och undrade varför Johan inte varit i skolan började pusselbitarna falla på plats – fast till en bild som ingen ville se.

Klockan 14:30 kom Björn för att hämta sin son. Johan var fortfarande inte hemma. När föräldrarna kontaktade skolan visade det sig att Johan aldrig kommit dit. Ingen hade sett honom lämna bostaden efter att vittnet sett honom vid dörren på morgonen.

Vid 15:40 anmäldes Johan Asplund försvunnen.

De första misstankarna

I fall som dessa riktas blickarna ofta först mot de närmaste. Familjen, vänner, bekanta. Statistiken visar tydligt – barn som försvinner har oftast råkat ut för någon de känner. Så även i Johans fall. Redan samma dag som han anmälts saknad, bara åtta timmar senare, satt en man i förhör hos polisen.

Mannen som kom att kallas “Johanmannen” i media var Johans tidigare styvfar. Han hade under fem år haft en relation med Anna-Clara och varit som en pappa för Johan. När relationen tog slut fanns det kanske sårade känslor, oklara situationer. Polisen ansåg att han kunde ha ett motiv att föra bort pojken.

Lennart Tjärnberg, som arbetade på krimjouren vid Sundsvallspolisen och höll de första förhören, mindes senare att mannen verkade “deppig och låg”. Det kan ha varit chock, sorg eller oro. Men det kunde också vara något annat.

Vittnesuppgifterna var både fascinerande och frustrerande. Fler än tio personer uppgav att de sett mannen eller hans vita bil i närheten av Johans bostad dagarna innan försvinnandet. Två vittnen var säkra på att de sett mannens bil utanför bostaden samma morgon som Johan försvann. Men mannen själv nekade konsekvent. Han hade inte varit där, hävdade han. Inte sedan han flyttat därifrån, nästan ett år tidigare.

Vem hade rätt? Kunde så många vittnen ha fel? Eller ljög mannen?

Fem år senare, 1985, väckte Johans föräldrar med hjälp av advokaten Pelle Svensson enskilt åtal mot mannen. Det var ett ovanligt steg, men de kände att polisutredningen inte kommit vidare. Tingsrätten fällde honom för olaga frihetsberövande och dömde honom till två års fängelse.

Men året efter vände hovrätten domen. I brist på bevis friades mannen – trots att brottsrubriceringen skärpts till mord. Hovrätten ansåg att vittnesuppgifterna, hur många de än var, inte räckte för en fällande dom.

Så var man tillbaka på ruta ett. Johan var fortfarande försvunnen och ingen hade dömts för vad som hänt honom.

Quick-eran och rättsskandalen

1993 tog fallet en dramatisk vändning. Thomas Quick, en man som satt på rättspsykiatrisk vård, erkände att han kidnappat och dödat Johan Asplund. Quick hade redan erkänt flera andra mord och skulle komma att bli känd som en av Sveriges värsta seriemördare.

För de som följt fallet var detta både en lättnad och en förvirring. Äntligen fanns det kanske svar på vad som hänt Johan. Men samtidigt fanns det något som inte stämde. Varför skulle Quick, som kommit från helt andra delar av landet, ha dödat just Johan?

Åklagaren gick vidare med åtalet och 2001 dömdes Quick för mord på Johan. Det märkliga var att domen kom trots att det inte fanns någon teknisk bevisning som band honom till brottet. Tingsrätten konstaterade själv redan inledningsvis: “Det finns inte någon teknisk bevisning som binder Quick till Sundsvall vid tiden för brottet och det finns heller ingen utredning som fastställer vad som hänt med Johan Asplund.”

Trots detta ansåg rätten att Quick kunnat beskriva vissa detaljer om Johans kropp som endast mördaren kunde känna till. Det var detta som blev den avgörande faktorn för den fällande domen.

Johans föräldrar hade hela tiden varit övertygade om att Quick inte mördat deras son. När de ändå ställde sig bakom åtalet förvånade det många. Men snart stod det klart att det var en strategisk manöver. Som målsägarbiträden kunde de vara med vid rättegången och ifrågasätta åklagarens bevisning inifrån. De hade gång på gång påpekat avsaknaden av teknisk bevisning och kritiserat förhörsledarens arbete, men ingen hade lyssnat.

Det visade sig att föräldrarna haft rätt att vara skeptiska. 2009 drog Quick tillbaka sitt erkännande och började påstå att han aldrig mördat någon. Tre år senare, 2012, frikändes han från ansvar för Johans försvinnande och de andra sju morden han erkänt efter att ha beviljats resning.

Hovrätten för nedre Norrland konstaterade att det saknades bevisning som kunde binda Quick till brottet. Domstolen pekade särskilt på att Quick lämnat motstridiga uppgifter som ändrats och utvecklats under utredningen. Allt var i grund och botten byggt på hans egna berättelser – berättelser som visade sig vara falska.

Johan Asplunds fall blev startskottet för Sveriges största rättsskandal. Quick-skandalen skulle visa sig omfatta åtta mord som han erkänt men aldrig begått, och blottlägga allvarliga brister i rättsväsendet. Men för Johans föräldrar var det tillbaka till ruta ett igen. Deras son var fortfarande försvunnen och nu fanns det inga misstänkta kvar.

Mobilfilmen som aldrig fanns

2014 kom nästa falskt hopp. Polisen fick ett detaljerat tips om att det fanns en mobilfilm där en person erkände att ha mördat Johan Asplund. Enligt tipset, som Aftonbladet senare tog del av, skulle Johan ha blivit uppringd strax efter att hans mamma lämnat bostaden. Han skulle ha lurats in i en bil och sövts med kloroform av en man han kände sedan tidigare.

Historien var mycket specifik. När kidnapparen skulle väcka Johan var han död. Mannen skulle sedan ha lindat in pojkens kropp i filtar och begravt den i skogen. En plats pekades till och med ut.

Polisen var mycket förtegen om tipset. De bekräftade varken eller dementerade uppgifterna. Trots att en begravningsplats angetts grävde de inte efter Johans kropp. Kanske hade de redan börjat ana att något inte stämde.

Senare framkom att detta var ytterligare ett falskt erkännande. Personen som påstod sig ha filmat erkännandet hade fabricerat hela historien. Återigen hade förhoppningar väckts bara för att krossas.

Varför människor skapar sådana berättelser är svårt att förstå. Är det en önskan att vara del av en stor historia? Ett behov av uppmärksamhet? Eller en sjuk form av medkänsla – en vilja att ge föräldrarna svar, även om svaren är lögner?

Preskribering och dödförklaring

2005, 25 år efter försvinnandet, preskriberades Johan-fallet. Det innebar att ingen längre kunde straffas för brottet, oavsett vad som hände. Men polisen fortsatte att utreda fallet som ett försvinnande, främst för de anhörigas rätt till klarhet.

För föräldrar som förlorat ett barn finns det kanske inget värre än osäkerheten. Att inte veta. Att vakna varje morgon och undra om just denna dag kommer att ge svar. Anna-Clara Asplund berättade att hon länge funderat på en dödförklaring av Johan. 2018 tog hon det svåra steget.

“Det går aldrig att acceptera att Johan är borta. Men man är väl tvungen att acceptera att vi aldrig kommer att få ett svar om vad som hände honom”, sa hon då.

En dödförklaring är inte samma sak som ett dödsbevis. Det är ett administrativt erkännande av att en person med all sannolikhet är död, även om kroppen aldrig hittats. För Anna-Clara var det kanske ett sätt att få någon form av avslut, även om det inte var det avslut hon längtat efter.

Föräldrarnas enastående kamp

Vad som är mest imponerande i hela denna tragiska historia är föräldrarnas långvariga kamp för rättvisa. Anna-Clara och Björn Asplund var skilda när Johan försvann, men de stod enade i kampen för att få klarhet. I över 40 år har de stöttat varandra genom rättegångar, falska hopp och svåra besked.

2016 krävde de staten på två miljoner kronor i skadestånd för hanteringen av fallet och det lidande de tvingats utstå i samband med Quick-utredningen och rättegångarna. De ansåg att staten bar det yttersta ansvaret för att de rättsvårdande myndigheterna inte fungerat. Regeringen avslog dock deras begäran 2018.

Det handlade aldrig om pengarna, förklarade föräldrarna. Det handlade om erkännande, om att någon tog ansvar för alla misstag som gjorts på vägen.

Anna-Clara Asplund har aldrig flyttat från Sundsvall. Hon har berättat att hon vill bo där hon vet att Johan finns. “Någonstans här finns ju kvarlevorna av honom, det är jag säker på”, har hon sagt. Det är en stark tro, en moderlig intuition som vägleder henne även efter alla dessa år.

Hon tänker på Johan varje dag. Men hon försöker också glädja sig åt att hon trots allt fick elva fina år tillsammans med honom. Kanske är det så man överlever sådan här sorg – genom att fokusera på det man hade, inte bara på det man förlorat.

Johan i centrum igen

I november 2023, exakt 43 år efter Johans försvinnande, släppte författaren Camilla Läckberg podcasten “Pojken som aldrig kom hem”. Läckberg, som själv var sex år gammal när Johan försvann, berättade att fallet följt henne genom livet sedan dess.

Syftet med podcasten var att lyfta fram personen Johan, som ofta kommit i skymundan av all rapportering om de rättsliga turerna. “Jag vill hjälpa till att berätta historien om Johan och försöka göra honom rättvisa. Det är helt fruktansvärt att familjen fortfarande inte fått något avslut”, sa Läckberg.

Johans mamma Anna-Clara var mycket nöjd med resultatet: “Äntligen får Johan komma i centrum”, sa hon. Det säger något om hur media och allmänhet behandlat fallet genom åren. Johan hade blivit en symbol, en del av en större berättelse om rättsväsendets brister. Men han var ju först och främst en elvaårig pojke som försvann en fredagsmorgon.

Anna-Clara har också uttryckt att hon inte vill att Johan ska bli bortglömd. Hon vill hålla händelsen levande så länge det någonsin går. Kanske är det så föräldrar bearbetar denna typ av förlust – genom att se till att deras barn fortsätter att existera i andras medvetenhet, även om de fysiskt är borta.

Ett unikt fall i svensk kriminalhistoria

Johan Asplunds försvinnande är unikt på flera sätt. Det är troligen det enda fallet i svensk rättshistoria där två personer i två olika processer först fällts i domstol för samma brott, och därefter friats. Först “Johanmannen” 1985, sedan Thomas Quick 2001. Båda frikända, båda oskyldiga – men Johan fortfarande försvunnen.

Fallet blottlägger också fundamentala problem i hur vårt rättsväsende fungerar. Hur kunde Quick dömas för ett mord trots att domstolen från början konstaterade att det inte fanns teknisk bevisning? Hur kunde så många experter låta sig luras av hans erkännanden? Och varför lyssnade ingen på föräldrarna när de varnade för att Quick ljög?

Det finns kanske ingen fullständig förklaring. Rättsväsendet är, som alla mänskliga institutioner, ofullkomligt. Människor gör misstag, följer felaktiga spår, tror på saker de vill tro på. Men konsekvenserna av dessa misstag blir särskilt tydliga i fall som detta, där oskyldiga människor drabbas så hårt.

Quick-skandalen ledde till omfattande reformer av hur förhör genomförs och hur erkännanden värderas. Kanske var det något positivt som kom ut ur all denna tragedi – att andra familjer i framtiden slipper gå igenom samma sak.

Teorier och spekulationer

Efter 40 år har det naturligtvis florerat många teorier om vad som hände Johan. Vissa pekar fortfarande på “Johanmannen”, trots att han friats. Vittnesuppgifterna var ju många och specifika. Kanske hade hovrätten fel när de frikände honom?

Andra menar att Johan blev offer för en slumpmässig förövare, någon som passerade förbi just den morgonen och såg sin chans. En opportunistisk kidnapping som gick fel. Det skulle förklara varför inga andra spår finns, varför ingen kom fram med information.

En tredje teori är att Johan drabbades av en olycka – att han gick ut den morgonen, kanske för att träffa någon eller bara för att utforska, och att något oväntat hände. En olycka som sedan täcktes över av rädsla eller panik.

Men alla teorier återkommer till samma problem: var är Johan? I ett så litet och överblickbart område som Bosvedjan borde det finnas spår, vittnen, någon form av konkret bevisning. Det faktum att ingenting hittats är i sig ett mysterium.

Kanske är det så att sanningen är enklare än alla teorier. Kanske hände det något helt vardagligt som bara gick snett. Men utan konkreta bevis kommer vi aldrig att veta.

Fortsatt sökande efter sanning

Efter mer än fyra decennier är frågan om vad som egentligen hände i Bosvedjan den där fredagsmorgonen fortfarande obesvarad. Johans kropp har aldrig hittats. Ingen har erkänt på ett trovärdigt sätt. Inga nya ledtrådar har dykt upp på senare år.

Men föräldrarna fortsätter att söka svar, även om fallet är preskriberat och ingen längre kan ställas till svars. Som Anna-Clara uttryckt det: “Jag vill så gärna veta var Johan finns.” Deras önskan är inte hämnd utan klarhet – att få veta vad som hände deras son.

Det är kanske det mest mänskliga i hela denna historia. Behovet av att veta, av att förstå, av att få någon form av avslut. Pengar, straff, rättvisa – allt det kan komma i andra hand. Men att veta vad som hände sitt barn, det är något helt annat.

Polisen har sagt att de kommer att fortsätta att följa upp tips och ledtrådar så länge sådana kommer in. Även om fallet är preskriberat har föräldrarna rätt till klarhet. Kanske kommer en dag någon att träda fram med information. En döende person som vill lätta sitt samvete, någon som plötsligt minns något avgörande, ett fynd i skogen som ger nya ledtrådar.

Men det är också möjligt att svaren aldrig kommer. Att Johan Asplunds försvinnande förblir en av Sveriges stora olösta mysterier. En påminnelse om att inte allt går att förklara, att rättvisan inte alltid segrar, att vissa såroch frågor kan förbli öppna för alltid.

För Anna-Clara och Björn Asplund fortsätter väntan. Efter 40 år har de inte gett upp hoppet om att en dag få veta sanningen. Det säger något om föräldrars kärlek, om mänsklig uthållighet, om vägran att acceptera det oacceptabla.

Johan Asplunds historia är inte bara en kriminalgåta. Det är en berättelse om kärlek, förlust, hopp och den mänskliga kampen för att förstå det som verkar obegripligt. Den kommer att fortsätta att fascienera och beröra, generation efter generation, tills den dagen då svaren äntligen kommer – om de någonsin gör det.

Någonstans i Sundsvall finns fortfarande en mamma som tänker på sin son varje dag. Som undrar var han är, vad som hände honom den där novembermorgonen för över 40 år sedan. Och tills hon får svar kommer Johans berättelse att leva kvar, som en ständig påminnelse om att bakom varje kriminalgåta finns riktiga människor med riktiga hjärtan som aldrig slutar hoppas.