Vad är en gärningsmannaprofil?

Den här artikeln går igenom vad en profil är, hur den tas fram och används, var metoden kommer ifrån, vem som gör profiler i Sverige, vilka svenska fall den har prövats i och vad forskningen säger. Profiler används främst vid grova våldsbrott, bland annat i utredningar som senare blir kalla fall.

Vad beskriver en gärningsmannaprofil?

En gärningsmannaprofil är en sannolikhetsbedömning av vilken typ av person som har begått ett brott, byggd på hur brottet gick till. Profilen kan beskriva ålder, levnadsförhållanden, relation till offret och var gärningspersonen troligen bor eller rör sig.

Grundantagandet är att människor begår brott i överensstämmelse med sin personlighet. Hur ett brott gick till säger därför något om den som begick det.

Vad en gärningsmannaprofil inte är

En profil är inte bevis och pekar inte ut någon. Polisen skriver att gärningsmannaprofilgruppens bedömningar är sannolikhetsbedömningar som inte ska ses som bevis.

Granskningskommissionen efter Palmemordet kallade 1999 profilen “ett prioriteringsredskap i en situation där det finns föga eller inget att gå på” och konstaterade att “själva profilen saknar bevisvärde”. Den verkliga gärningspersonen kan i det enskilda fallet vara en helt annan typ än den profilen beskriver.

Vad heter metoden på engelska?

På engelska kallas metoden offender profiling eller criminal profiling. FBI använder i dag termen behavioral analysis. Den brittiske psykologen David Canter kallar sitt forskningsfält investigative psychology.

Hur tas en gärningsmannaprofil fram?

En gärningsmannaprofil tas fram genom en ärendeanalys, som utgår från brottsplatsen, skadorna och offret. Profileraren går igenom samma material som utredarna, men arbetar utan uppgifter om eventuella misstänkta, så att profilen inte formas efter en person.

Analysen besvarar frågor som:

• Hur hamnade offret och gärningspersonen på samma plats?
• Hur stor risk tog gärningspersonen, och hur utsatt var offret?
• Var brottet planerat eller impulsivt?

Kunskapen om offret är ofta avgörande. Den visar hur gärningspersonen kan ha valt offret, eller om de kände varandra.

Organiserad eller kaotisk?

FBI delade tidigt in brott i organiserade och desorganiserade, på svenska ofta kallat kaotiska. Ett organiserat brott tyder på planering och kontroll, ett kaotiskt på impuls och förvirring.

Indelningen bygger på intervjuer med 36 mördare. När David Canter och tre kolleger prövade den på ett större material 2004 fann de att organiserade drag är typiska för de flesta seriemord. Indelningen skiljer alltså inte ut några tydliga undergrupper.

Hypoteser som prövas

I den svenska gärningsmannaprofilgruppen formulerar deltagarna hypoteser och prövar dem mot varandra. Någon får agera djävulens advokat, så att gruppen inte låser sig vid en enda förklaring.

Hur används en profil i en utredning?

En profil används för att avgränsa, inrikta och anpassa en utredning, med polisens egna ord. Den är till för utredarna och publiceras normalt inte.

I praktiken används den för att:

• prioritera tips, så att de som stämmer med profilen utreds först
• söka i register efter personer som stämmer med de kännetecken profilen anger, det som gruppen kallar spaningsbara variabler
• länka brott, alltså bedöma om flera brott kan ha samma gärningsperson
• förbereda förhör, när utredarna står inför särskilt svåra samtal
• avgränsa geografiskt, för att välja var polisen söker, gör husrannsakningar eller tar dna-prov

När en misstänkt väl har identifierats har profilen i stort sett spelat ut sin roll. Därefter gäller samma krav på bevisning som i alla andra utredningar.

Geografisk profilering

Geografisk profilering uppskattar var en gärningsperson troligen bor eller har sin fasta punkt, utifrån var brotten begicks. Metoden utvecklades av Kim Rossmo, polis i Vancouver, i hans doktorsavhandling i kriminologi vid Simon Fraser University. Svenska poliser har utbildats i den.

Rossmo beskriver själv metodens gränser: “Man löser inga fall med geografisk profilering. Det gör utredarna. Geografisk profilering ger bara en bit av pusslet.”

Var kommer gärningsmannaprofilen ifrån?

Den moderna gärningsmannaprofilen växte fram vid FBI i USA på 1970-talet och utvecklades sedan åt ett mer forskningsbaserat håll i Storbritannien.

FBI och Behavioral Science Unit

Ett tidigt exempel är bombmannen i New York, “the Mad Bomber”, som greps 1957 efter att en kriminolog och psykiater tagit fram en profil åt polisen. Omkring 1970 började FBI-agenten Howard Teten undervisa i tillämpad kriminologi.

År 1972 bildade FBI sin Behavioral Science Unit, och Robert Ressler anslöt 1975. Teten och Ressler gjorde 1978 en psykologisk bedömning av seriemördaren Ted Bundy.

År 1986 beskrev John Douglas, Robert Ressler och två kolleger i en vetenskaplig artikel hur FBI-profilerarna tog fram en profil utifrån brottsplatsen.

Investigativ psykologi i Storbritannien

År 1985 anlitade Scotland Yard psykologen David Canter i jakten på en man som begått en serie våldtäkter och mord i anslutning till järnvägen i London. Enligt Canter själv hjälpte profilen polisen att gripa gärningsmannen, och den gjorde honom internationellt känd 1986.

Canter byggde sedan upp forskningsfältet investigativ psykologi, som fick sitt namn 1991.

Vem gör gärningsmannaprofiler i Sverige?

I Sverige gör polisens Gärningsmannaprofilgrupp, förkortad GMP, gärningsmannaprofiler. Gruppen finns vid Nationella operativa avdelningen, Noa, och stöttar utredningar i hela landet.

Psykiatern Ulf Åsgård förde in metoden i Sverige, med FBI som förebild. Gruppen bildades i mars 1995 vid dåvarande Rikskriminalpolisen.

Hur ser gruppen ut?

Sammansättningen har ändrats över tid, men har alltid blandat poliser och experter:

År	Sammansättning	Källa
1997	fem poliser, en rättsmedicinare och en psykiater	Läkartidningen
2011	sex kriminalpoliser, en beteendevetare, en rättspsykiatriker, en psykolog och en rättsläkare	Sveriges Radio
2021	fem poliser, en beteendevetare, en rättsläkare och en rättspsykiater	Polistidningen

Gruppen kopplas in i 20 till 25 ärenden om året. Den driver inga egna utredningar och gör inga profiler på uppdrag av medier. Chefen har beskrivit rollen så här: “det inte är vi som klarar upp brotten, vi ger bara inspel till utredningen och lyser med lampan”.

Arbetar gruppen med kalla fall?

Ibland, men inte ofta. Sveriges Radio beskrev 2011 hur gruppen också går igenom äldre ouppklarade brott. Göteborgs-Posten skrev 2025 att gruppen ofta arbetar med olösta ärenden, men sällan just med kalla fall.

I vilka svenska fall har gärningsmannaprofiler använts?

Profiler har använts i flera av Sveriges mest uppmärksammade brottsutredningar, med mycket olika resultat. Fem fall visar spännvidden, från en profil som stämde till profiler som inte stämde alls.

Lasermannen

I jakten på Lasermannen 1991 och 1992 användes metoden för första gången systematiskt i Sverige. Profilen togs fram på tre månader av Ulf Åsgård, psykiatern Peter Nordström och en analysgrupp. Den angav bland annat att gärningsmannen bodde eller arbetade i Vasastan i Stockholm och hade misslyckats med sina studier.

Av 50 till 60 misstänkta var John Ausonius den ende som stämde med profilen. Läkartidningen skrev 1997 att profilen inte löste brottet, men sannolikt hjälpte polisen att söka efter rätt person. Ausonius dömdes till livstids fängelse för ett mord och nio mordförsök.

Palmemordet

I Palmeutredningen togs en profil fram först 1993 och 1994, sju år efter mordet. Den gjordes av Ulf Åsgård och kriminalkommissarie Jan Olsson i samråd med FBI. Huvudslutsatsen var att mordet begicks av en ensam gärningsman och inte av en konspiration.

Profilen styrde en stor del av Palmegruppens resurser under 1994 och början av 1995. Bland annat kontrollerades de 348 män som vaskats fram redan 1986 mot den. Robert Ressler granskade profilen åt granskningskommissionen 1998 och fann den “basically OK”, men med en uppenbar brist på sofistikation. Kommissionen kallade den “något bristfällig” och “en aning amatörmässig”.

Kommissionen pekade också på ett grundproblem. En profilerare ska inte känna till de misstänkta, men 1993 kunde ingen i Sverige undgå att ha en uppfattning om den man som dömts och sedan friats för mordet.

Hagamannen

I fallet Hagamannen i Umeå gjorde polisen två profiler, den första år 2000. Den beskrev en burdus person med ett mansdominerat arbete eller ensamarbete. Niklas Lindgren, som dömdes till 14 års fängelse, var en familjefar som arbetade som bilplåtslagare.

Ulf Åsgård förklarade i Fokus varför profilen slog fel: “Kunskapen om våldtäktsmän bygger på dem som åkt fast. De med normalt beteende åker sällan fast och därför vet man mindre om dem.”

Peter Mangs

I Malmö tog polisen fram en profil som 70 personer passade in på, bland dem Peter Mangs. En geografisk analys gav tre områden att prioritera. I det mest sannolika fanns 20 personer, och Mangs var en av dem.

Det avgörande blev ändå ett tips från Mangs ende vän. Mangs dömdes till livstids fängelse, och hovrätten fastställde domen 2013.

Dubbelmordet i Linköping

År 2008 tog kriminologen Leif GW Persson, inte polisens grupp, fram en ny profil i dubbelmordet i Linköping 2004. Profilen pekade på en pojke i nedre tonåren. När gärningsmannen greps 2020, med hjälp av dna-släktforskning, visade det sig att han var omkring 21 år vid morden.

Fungerar gärningsmannaprofiler?

Det vetenskapliga stödet för gärningsmannaprofiler är svagt. Det empiriska stödet för att metoden fungerar är litet, och flera studier visar att profiler är svåra att pröva alls.

Vad säger forskningen?

De mest citerade studierna pekar åt samma håll:

• Snook och kolleger 2007: en metaanalys fann svagt empiriskt stöd för metoden. Resultaten var blandade: profilerarna var bättre på vissa delmoment och inte på andra. Litteraturen vilade mest på sunt förnuft snarare än på empiri.
• Snook och kolleger 2008: samma forskargrupp menade att tron på profilering kan vara en illusion och avrådde från metoden, eftersom den saknar vetenskapligt stöd.
• Alison och kolleger 2003: av nästan 4 000 påståenden i 21 verkliga profiler saknade nästan 80 procent belägg, och under 31 procent gick alls att pröva.
• Kocsis och kolleger 2002: kemistudenter gjorde de träffsäkraste profilerna i ett försök, och mer erfarenhet av utredningar gav inte bättre träffsäkerhet.

En äldre studie från samma forskargrupp, Kocsis och kolleger 2000, fann att professionella profilerare hade något bättre sammanlagd träffsäkerhet än andra grupper, men i ett litet urval.

Barnumeffekten

En profil kan verka träffande utan att vara det. I ett försök 2003 fick poliser bedöma samma vaga profil mot antingen en verklig eller en påhittad gärningsman. Drygt hälften i båda grupperna bedömde profilen som träffande, och betygen skilde sig inte mellan den verkliga och den påhittade gärningsmannen. Forskarna förklarade det med Barnumeffekten, att människor uppfattar allmänt hållna beskrivningar som träffande.

Kritik och försvar i Sverige

Svenska forskare har varit kritiska. Pär Anders Granhag, professor i psykologi vid Göteborgs universitet, sa till Fokus 2010 att metoden är för subjektiv: “Det är lätt att glömma hur många dåliga profiler det går på en bra.” Ulf Holmberg, lektor i psykologi och tidigare polis, menade att arbetet till stor del bygger på gissningar.

Ulf Åsgård medgav själv 1997 att det saknas ett fullständigt vetenskapligt underlag för metodens effektivitet. Gruppens chef sa 2025 till Göteborgs-Posten att erfarenheten är att gruppen “brukar ligga rätt så rätt”, även om enskilda detaljer kan slå fel. Petri Kajonius, docent vid Lunds universitet, sa samma år till Sveriges Radio att sannolikheten att träffa rätt ökar för varje decennium.

Geografisk profilering anses ha bättre stöd. Rättspsykologen Jessica Ebberline sa 2010 att forskningen visar att den är säkrare än en profil som människor gör. Tidningen Svensk Polis skrev 2015 att utvärderingar visar en träffsäkerhet på omkring 70 procent för geografisk analys.

När kan en gärningsmannaprofil leda fel?

En profil leder fel när utredarna börjar leta efter en person som passar profilen i stället för att pröva bevisningen. Leif GW Persson beskrev risken i Fokus 2010: “Risken är att man hänger upp sig för mycket på profilen.”

Fallet Rachel Nickell

Ett av de mest uppmärksammade exemplen är mordet på Rachel Nickell på Wimbledon Common i London den 15 juli 1992. En psykolog som polisen anlitat tog fram en profil, och en man i området ansågs passa in. Enligt The Scotsman tolkades även hans förnekanden som att han passade profilen.

Mannen åtalades 1994, men domaren underkände bevisningen från en infiltrerande polis och målet föll. Han hade suttit häktad i 13 månader och fick senare 706 000 pund i ersättning. Robert Napper, som enligt The Scotsman inte passade profilen, erkände dråp 2008 efter en dna-träff. Londonpolisen bad om ursäkt för de misstag som gjorts.

Fel bild i allmänhetens ögon

Bilden av gärningspersonen kan också påverka vilka tips som kommer in. I fallet Hagamannen sa polisens spaningsledare till Fokus att myten om överfallsvåldtäktsmannen som ett monster satt så hårt att ingen tipsade om en vanlig tvåbarnspappa.

Åtgärder som går för långt

I Palmeutredningen föreslog profilen att polisen skulle bevaka mordplatsen på årsdagarna. Robert Ressler kallade åtgärden “totally inappropriate”, och granskningskommissionen konstaterade att bevakningen ledde till integritetskränkningar mot personer som råkade befinna sig på platsen.

En gärningsmannaprofil är alltså ett verktyg för att välja vilka spår som prövas först, inte ett svar på vem som begick brottet. I kalla fall, där de vanliga spåren redan är prövade, kan en ny analys ge utredarna en ny ordning att arbeta i. Det som avgör ett fall är fortfarande bevisningen.