Mystiska försvinnandet av Peter Engström 1995

2025-08-29 Alex

Den 19 juni 1995 försvann Peter Engström spårlöst från Stockholm. Nästan trettio år senare förblir hans öde ett av Sveriges olösta mysterier – ett kallt fall som fortsätter att engagera både polisen och allmänheten. Vad som började som en rutinresa för ett vittnesuppdrag blev startskottet för ett försvinnande som aldrig fått sin förklaring.

Den sista resan

Den morgonen tog Peter Engström flyget från Kallax flygplats utanför Luleå till Arlanda. Det var en resa med ett tydligt syfte – han skulle vittna i Svea hovrätt i Stockholm. Något som egentligen borde varit en vanlig dag på jobbet för rättssystemet blev istället början på ett mysterium som ännu idag pågår.

Vittnesuppdraget hade sina rötter i en komplicerad rättsprocess. Peter hade året innan, 1994, dömts till tre års fängelse i en tingsrätt. Nu, 1995, hade domen överklagats till hovrätten. Hans närvaro som vittne var inte bara önskvärd – den var nödvändig för rättsprocessen.

Det verkar som om Peter faktiskt kom fram till Stockholm. Men någonstans mellan ankomsten och vittnesuppdraget försvann han. Vad som hände under de där timmarna vet ingen. Det är en lucka i tiden som aldrig fyllts.

När rättvisan väntar förgäves

I svenska domstolar är vittnesskyldigheten inte bara en förmån – det är en plikt. När en person kallas att vittna måste de infinna sig, annars kan domstolen utdöma viten eller till och med låta hämta vittnet till förhandlingen. Det är en del av systemets grundläggande funktionalitet.

Men vad händer när ett vittne bara… försvinner?

För Svea hovrätt blev Peters uteblivande mer än bara ett praktiskt problem. Det blev kanske en signal om att något allvarligt hade hänt. Domstolar är vana vid att vittnen kommer för sent, att de ber om anstånd eller att de försöker undvika att vittna. Men ett fullständigt försvinnande är något helt annat.

Hovrättens reaktion på Peters frånvaro är inte allmänt känd, men det är rimligt att anta att det väckte oro. En person reser från Norrbotten för att fullfölja en legal skyldighet och dyker sedan inte upp – det är inte ett scenario som rättssystemet tar lätt på.

Polisens mödosamma arbete

När anmälan om Peters försvinnande kom in började polisen en utredning som fortfarande, tekniskt sett, pågår. Fallet klassificerades så småningom som ett “kallt fall” – en term som låter nästan poetisk men som representerar frustrationen över att inte kunna gå vidare trots omfattande ansträngningar.

Polisens arbete med försvinnanden under 1990-talet var annorlunda än idag. Resurserna var andra, tekniken mer begränsad, och systemen för att hantera sådana fall mindre utvecklade. Man hade inte samma verktygslåda som moderna utredare kan använda sig av.

Nationella operativa avdelningen (NOA) tog senare över ansvaret för många av dessa kalla fall. I deras register finns Peter Engström noterad tillsammans med 767 andra personer som förblev försvunna efter 60 dagar under perioden 1951-2018. Det är en siffra som säger något om omfattningen av problemet, men också om hur Peters fall är en del av ett större mönster av olösta försvinnanden.

Vad polisen konkret undersökte initialt är inte helt klart från tillgängliga källor. Troligen följde de standardprocedurer – kontrollerade hans bekanta, hans ekonomiska situation, hans rörelser de sista dagarna. Men spåren tycks ha varit få från början.

Sverige 1995 – en annan tid för försvinnanden

För att förstå Peters fall behöver man placera det i sin kontext. Sverige 1995 var ett land i förändring, men hanteringen av försvunna personer var ännu långt från dagens system. Missing People Sweden, organisationen som idag spelar en central roll i sökandet efter försvunna, grundades först senare.

Varje år anmäls tusentals personer försvunna i Sverige. De flesta – den överväldigande majoriteten – återfinns inom kort tid. Men ungefär 30 personer per år kvarstår som försvunna efter ett helt kalenderår. Även om många av dessa senare kan återfinnas, så illustrerar siffran att det finns en ständig ström av människor som försvinner från sina liv.

Försvinnanden kan ha många orsaker. Frivilligt försvinnande – när någon medvetet väljer att bryta kontakten med sitt gamla liv. Olyckor som aldrig upptäcks eller förstås. Sjukdom, inklusive psykisk ohälsa som leder till förvirring. Och naturligtvis – även om det kanske inte är det vanligaste – brott.

Under 1990-talet fanns inte samma sofistikerade system för att snabbt mobilisera sökinsatser eller för att koordinera mellan olika myndigheter. Ett försvinnande som Peters kunde få mindre uppmärksamhet och resurser än vad som skulle vara fallet idag.

Juridiska konsekvenser och möjligheter

Peters försvinnande inträffade under en tid då svenska lagar om preskription såg annorlunda ut. Men en viktig förändring 2010 påverkar teoretiskt hans fall – preskriptionstiden för mord och dråp togs bort för brott som skett efter 1 juli 1985.

Det betyder att om Peters försvinnande skulle klassificeras som följden av ett brott av den typen, så finns det ingen tidsgräns för när utredningen måste avslutas. Teoretiskt sett kan fallet fortfarande lösas och någon ställas inför rätta, oavsett hur många år som passerat.

Det här är kanske mer av teoretisk betydelse än praktisk – efter nästan tre decennier är bevismaterialet troligen begränsat och vittnens minnen opålitliga. Men det visar ändå på rättssystemets vilja att inte släppa allvarliga brott bara för att tiden går.

Mediernas och allmänhetens fascination

Peters försvinnande har genom åren fått uppmärksamhet i olika sammanhang. Nyhetsbyråer har rapporterat om fallet, och det finns aktiva diskussioner på forum som Flashback där människor försöker pusselräkna med tillgänglig information.

Det finns något i olösta mysterier som fortsätter att fascinera. Kanske är det vår naturliga drift att vilja förstå, att hitta mening i det meningslösa. Eller så är det något mer grundläggande – en känsla av att rättvisa inte skipats när någon bara kan försvinna utan förklaring.

Diskussioner på internet kan ibland ta udda vägar, med spekulationer som varierar från det rimliga till det fantasifulla. Men de visar också på ett genuint engagemang från människor som vill att sanningen ska komma fram. Det är en form av citizen journalism som ibland kan bidra med värdefulla perspektiv, även om den också kan sprida felaktig information.

De mänskliga kostnaderna

Bakom varje försvinnande finns anhöriga som lever med ovisshet. Peters familj och vänner har fått leva med frågor utan svar i nästan tre decennier. Forskning visar att försvinnanden skapar både stort och långvarigt lidande för de berörda – kanske mer än om de visste att personen avlidit.

Det finns något särskilt plågsamt i att inte veta. Sorgearbete kräver ett slut, men hur sörjer man någon som kanske lever, kanske är död, kanske bara är borta? Anhöriga till försvunna personer beskriver ofta en känsla av att vara fast i limbo, oförmögna att gå vidare men också oförmögna att ge upp hoppet.

Samhälleliga kostnader tillkommer också. Polisresurser som läggs på efterforskning, administrativa kostnader för att hålla fall aktiva, och det bredare samhällsförtroendet som kan undermineras när människor bara försvinner utan förklaring.

Missing People Sweden arbetar idag aktivt med att stödja anhöriga och arrangera sökinsatser. Under första kvartalet 2025 inkom 89 ärenden till organisationen, vilket visar att problemet fortsätter att vara aktuellt även idag.

Teknisk utveckling och framtida möjligheter

En av få ljuspunkter när det gäller gamla fall är den tekniska utvecklingen. DNA-analys har revolutionerat brottsutredningar, och nya metoder utvecklas ständigt. Kalla fall som verkade hopplösa för tio år sedan kan plötsligt få nya ledtrådar genom tekniska genombrott.

Digitala spår, som knappt existerade 1995, kan idag ge omfattande information om personers rörelser och aktiviteter. Kameraövervakning, mobiltelefoni, elektroniska betalningar – allt detta skapar en digital fotavtryck som kan vara avgörande för utredningar.

Men för Peters fall, som inträffade 1995, är många av dessa moderna verktyg irrelevanta. Han levde i en tid före mobiltelefoner för alla, före omfattande kameraövervakning, före digital spårbarhet. Det gör hans försvinnande både mer mystiskt och mer svårlöst.

Ändå finns det alltid en möjlighet. Kanske finns det biologiskt material som kan analyseras med nya metoder. Kanske kommer någon fram med information som de hållit för sig själva i decennier. Kanske leder teknisk utveckling till genombrott som vi inte ens kan föreställa oss idag.

Reflektioner över ett olöst mysterium

Peters försvinnande representerar något djupare än bara en enskild tragedi. Det påminner oss om hur sårbart vårt organiserade samhälle egentligen är. Trots alla system, alla rutiner, alla säkerhetsåtgärder kan människor fortfarande bara försvinna.

Det säger också något om rättssystemets beroende av människors medverkan. Vittnen som inte dyker upp, bevis som försvinner, sanningar som aldrig kommer fram – allt detta undergräver systemets funktionalitet på sätt som kan vara svåra att förutse eller förhindra.

Samtidigt visar intresset för Peters fall genom åren något positivt om människor. Vi ger inte upp på varandra. Vi fortsätter att bry oss, att fråga, att söka svar även när det verkar hopplöst. Det finns en kollektiv känsla av ansvar för att ingen ska bara försvinna spårlöst utan att någon bryr sig.

En framtid med frågor

Idag, nästan trettio år senare, verkar Peters försvinnande lika mystiskt som någonsin. Inga nya genombrott har rapporterats på senare år. Fallet förblir tekniskt aktivt men praktiskt vilande.

Det är möjligt att sanningen aldrig kommer fram. Peters öde kanske förblir okänt för alltid, en av de frågor som aldrig får sitt svar. Men det är också möjligt att morgondagens teknik, eller någons samvete, eller bara en slump kommer att kasta nytt ljus över vad som hände den där junidagen 1995.

Tills dess förblir Peter Engströms försvinnande en påminnelse om livets osäkerhet och mysterier. Ett bevis på att även i vårt organiserade, övervakade, dokumenterade samhälle kan människor fortfarande försvinna som om de aldrig existerat. Det är en tanke som är både skrämmande och på något sätt djupt mänsklig – vi är alla mer sårbara och förgängliga än vi vill tro.

Peters historia fortsätter att vänta på sitt slut. Och kanske, någon dag, kommer det slutet äntligen.